Publicerad den 5 oktober 2018 15:12

Entreprenörskap inom kulturlivet diskuteras flitigt. Konserthuschef Helena Wessman reflekterar över begreppets många innebörder.

Inom kulturlivet talas det en hel del om ”entreprenörskap”; om att kulturarbetare i större utsträckning måste vara entreprenörer. Exakt vad det innebär beror på vem som talar.

Några anser att det handlar om att konstnärerna ska förmå företag och privatpersoner att ta en större del av kulturlivets finansiering och i mindre grad förlita sig på offentliga bidrag. Andra menar att det konstnärliga skapandet i sig själv är ett slags entreprenörskap.

En tredje, jämkande tolkning är att också konstnärer under utbildningen måste tränas i att se till att få betalt för sitt arbete så att de kan försörja sig.

Vid det Jyske Musikkonservatorium i danska Aarhus gör man skillnad på konstnärskapet och de entreprenöriella färdigheterna, men menar att de måste vara tätt sammanflätade. Samtliga studenter rustas också med pedagogisk kompetens.

Man arbetar i Aarhus utifrån en triangelmodell med den konstnärliga kvaliteten i toppen och begreppen ”relevans” och ”marknad” i respektive hörn i basen. Essensen blir ett konstnärligt entreprenörskap som handlar om mer än att kunna försörja sig. Snarare är det ett kreativt förhållningssätt som ska gynna såväl konstnärskap som försörjning. Jag tycker att det är uppfriskande.

Här i Sverige dominerar tolkningen av entreprenörskap som förmågan att skapa affärer, att tjäna pengar. Vanligt är också begreppet ”kreativa näringar” som ofta sägs kunna omfatta allt konstnärligt skapande; underförstått att med rätt metod kan all konst bli kommersiellt gångbar. Ett synsätt jag anser är både orealistiskt och oklokt.

Vi måste ha utrymme också för konstnärer som helt fokuserar på sitt skapande (vilket sannerligen är en heltidssysselsättning). Alla bör förstås göras uppmärksamma på vikten av att ta vettigt betalt för sitt arbete, men så länge deras konst anses relevant och tillräckligt kvalitativ bör vi kosta på oss att ge aktivt stöd. Antingen i form av bidrag, stipendier och konstnärslöner eller genom att se till att de får skäliga arvoden och ersättningar för utfört arbete, även om de inte själva driver på om just det.

Jag menar förstås inte att vem som helst ska kunna kalla sig konstnär och bli omhändertagen av samhället, men jag tycker att vi måste värna dem vi kollektivt erkänt som betydelsefulla för kulturlivet och därmed vårt samhälle. Kort sagt att andra värden än förmågan att dra in pengar måste tillåtas vara styrande.

Då det gäller arvoden och ersättningar fallerar svagt finansierade institutioner när de måste välja mellan att ge skäligt betalt eller att minska sitt programutbud. Ibland tänker jag att kulturlivet tvärt borde sluta att trolla med knäna och placera prioriteringarna där de hör hemma; i den politiska diskussionen om samhällets nyttigheter. Vill vi ha ett rikt kulturliv måste det få kosta så mycket att kulturarbetarna kan försörja sig på sitt konstnärskap.

Jag hörde nyligen att en av vårt lands mest framstående musiker – en person som framträder ensam och i grupp, skriver musik, skapar större projekt, har gjort otaliga skivinspelningar och belönats med medaljer och priser – efter trettio års frilansliv inte har råd att pensionera sig. Arvodena har genomgående varit låga och personen har haft mer fokus på musiken än på pengarna. Att musikern nu inte kan trappa ner är en effekt av att institutioner till varje pris vill eller måste leverera ett större programutbud än pengarna egentligen räcker till.

Med det danska sättet att tänka handlar entreprenörskap såväl om att vara affärsdrivande eller en engagerad anställd som bidrar till att utveckla verksamheten; som om att förnya själva konsten och på så vis skapa sig en marknad. Enligt den senare definitionen menar jag att ovan nämnda musiker är fullblodsentreprenör och borde belönas därefter, kanske i form av något slags pensionstillägg riktat till konstnärer.

Den amerikanske pianisten Conrad Tao som i veckan framträtt med Sveriges Radios Symfoniorkester får nog också sägas vara en driven entreprenör. Han är en lysande pianist som även komponerar, skådespelar och skapar projekt som sätter musiken i nya sammanhang.

I Berwaldhallen trollband han publiken med Andrew Normans pianofantasti ”Suspend”. På programmet stod också orkesterverken ”Flounce” av Lotta Wennäkoski och ”Våroffer” av Igor Stravinsky. Allt dirigerat av finska Susanna Mälkki. Conrad Tao är vår husartist den här säsongen och återkommer närmast i november.

Radiokören har ägnat veckan åt repetitioner inför hyllningskonserterna för dirigenten Eric Ericson.

Eric Ericson skulle i år ha fyllt 100 år och vi firar tillsammans med Eric Ericsons Kammarkör under ledning av kammarkörens chefsdirigent Fredrik Malmberg och vinnaren av Eric Ericson Award, Martin Batic. Konserter ges i Västerås Domkyrka på själva födelsedagen den 26 oktober och i Stockholms Konserthus dagen därpå.

Eric Ericson gick i spetsen för utvecklingen av svensk körsång från 1950-talet och framåt. Körrepertoaren förnyades genom hans många samarbeten med svenska tonsättare, han lärde upp sångare och dirigenter från hela världen och hans båda körer fick världsrykte. Ingen skulle på hans tid drömt om att kalla honom det, men med dagens vokulabär kan nog Eric Ericson sägas ha varit en sann entreprenör.

Helena Wessman, den 5 oktober 2018

Läs tidigare blogginlägg