arrow

Musikundervisning gynnar både individ och samhälle

Publicerad den 26 januari 2018 17:23

Fredag eftermiddag i läsesalen på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. El Sistema Academy är igång och jag har satt mig för att blogga. Tankarna kretsar kring betydelsen av att barn får möjlighet att lära sig spela instrument och sjunga.

Jag fick min första trombone när jag var tolv år. Det är den finaste julklapp jag någonsin fått. Jag hade bara spelat i några månader men mina föräldrar hade förstått att det var viktigt för mig.

Jag har förmånen att vara uppvuxen i en musikfamilj. Pappa var körledare och mamma sjöng i hans körer hela livet, så i takt med att vi barn kunde sitta still och hålla tyst fick vi följa med på körövningarna. Jag sjöng i kör och testade tidigt att spela piano och tvärflöjt, men det var trombonen som blev min stora passion.

Trombonen gav mig en identitet, en röst i världen. Genom trombonen kom jag in i nya gemenskaper, fick kompisar och vidgade perspektiv. Jag lärde mig att gå in i olika sammanhang och att resa ensam och i grupp. Jag tränades i att stå upp för mina behov och att härda ut i mötet med mig själv i övningsrummets avskildhet.

Passionen var glödande och jag blev yrkesmusiker, utbildad vid Kungliga Musikhögskolan. Jag åt livet med glupande aptit, men sprang för fort och tappade bort mig själv. I trettioårsåldern gick jag in i en livskris och fann på min väg ur den att jag kunde göra mig hörd också utan trombonen. Jag slutade spela och blev musikadministratör.

Förvisso praktiskt lagd och halvvägs genom en utbildning till informatör, var jag oprövad på det administrativa fältet. Då visade sig nyttan av tjugo års idogt trombonespelande.

Jag hade tränat upp min ihärdighet och förmåga att klara motgångar, mitt tålamod och min fysiska och psykiska uthållighet. Jag läste om ”lateralt tänkande” och insåg att det var den sorts problemlösning jag ägnat mig åt som musiker. Jag var bra på att fokusera, kunde planera min tid, hade god studieteknik, mod att testa nytt och självförtroende att lära mig det jag behövde. Och jag hade övat min förmåga att vara lyhörd, flexibel och pådrivande på samma gång.

Kort sagt hade musikerutbildningen rustat mig väl också för en alternativ yrkesbana.

När jag tjugo år senare bestämde mig för att börja öva igen var mycket av det där försvunnet. Jag hade arbetat väldigt hårt under många år i yrkesroller där det varit viktigt att kunna hantera flera frågor samtidigt. Jag var trött och splittrad, arbetsminnet var obefintligt och jag kunde inte fokusera mer än några minuter i taget. Jag längtade efter att uttrycka mig konstnärligt och var lite avundsjuk på de musiker jag hade omkring mig.

Jag började spela dragspel och bestämde mig för att öva varje dag, för jag visste att regelbundenhet är viktig i all inlärning. Och mycket riktigt: Hoppade jag över en dag, kunde jag backa en hel vecka i min utveckling. Som vuxen kunde jag analysera mitt lärande och förstod att bakslag ändå kommer och att det bara är att bita ihop och lära sig det man tappat ännu en gång.

Efter en tid började jag ta lektioner och insåg att det framförallt gav mig mod att lära nytt. Hemma på kammaren fastnade jag lätt i det jag redan kunde. Mina lärare, jag har vid det här laget tre stycken inom olika discipliner, får mig också att lyssna. Det har ökat min närvaro i musiken. ”Lyssna på dig själv och på musiken med förvåning, då hittar du ditt uttryck”, säger en av dem. Det har även hjälpt mig att finna mitt fokus.

Efter sex års övande är minnet återställt, koncentrationsförmågan nästan tillbaka på högsta nivån och studietekniken återtagen. Jag har fått kontakt med min konstnärlighet, vilket smittar av sig på hur jag talar, tänker och agerar. Kreativiteten är på topp.

Lärarnas betydelse som ledsagare och coacher kan inte överskattas. Deras positiva förväntan på vad jag kan klara lyfter mig.

Utifrån ovanstående torde det vara uppenbart varför jag pläderar så starkt för att alla barn ska ges möjlighet att lära sig ett instrument. Forskning stöder min tes. Att spela instrument stärker hjärnan, utvecklar motoriken och ökar inlärningsförmågan inom andra ämnen.

Nyttan gäller också på samhällelig nivå. Som jag skrev i inledningen kan umgänget med ett instrument vara identitetsstärkande och erbjuda gemenskap och tillhörighet. Det är ett gott alternativ för barn och ungdomar som löper risk att dras in i destruktiva eller rent kriminella sammanhang.

Jag läste i någon artikel om alla skjutningar i Sverige att de kriminella gängen värvar barn som inte är äldre än sju-åtta år. All verksamhet som motverkar detta – musikundervisning, annan kulturverksamhet, idrott – måste prioriteras lika högt som satsningar på poliser som bekämpar den redan etablerade kriminaliteten.

El Sistema är ett gott alternativ i sammanhanget. Med El Sistema når kulturskolorna ut i områden där få annars skulle komma i kontakt med musikundervisning. Inom El Sistema kombineras socialt arbete med hög ambitionsnivå i det musikaliska. Där bjuds identitet och gemenskap, positiva förväntningar och träning av förmågor som är till nytta i yrkeslivet. Där ges möjlighet att finna sitt konstnärliga uttryck och kanske också meningen med livet.

Bakom El Sistema Academy står Stiftelsen El Sistema i samarbete med Kungliga Musikhögskolan. Akademin genomförs för andra gången och lockar i år omkring 100 lärare från tio länder som under tre dagar förkovrar sig i El Sistema-metoden. Verkar jag stolt är det för att jag är stiftelsens ordförande.

Helena Wessman, den 26 januari 2018

Helena Wessman. Foto: Bo Södersrtröm

Helena Wessman är sedan augusti 2014 konserthuschef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. I sin blogg berättar hon om verksamheten och ensemblerna och reflekterar över musikens betydelse för individ och samhälle.

Du når Helena Wessman på:

Telefon: +46 8 784 51 05
Mobil: +46 70 311 64 74
Epost: helena.wessman@sverigesradio.se