arrow

Schumann & Hindemith

Violinisten Frank Peter Zimmermann har stått på Berwaldhallens scen flera gånger och är alltid ett kärt återseende. Denna gång bjuder han på kammarmusik av Paul Hindemith och Schumanns Fantasi för violin och orkester.

Den kände 1800-talsviolinisten Joseph Joachim önskade ett solistverk av Schumann – violinister behövde fler tillfällen att få visa upp sig, menade han. Tonsättaren svarade med det kritikerrosade Fantasi för violin och orkester. Hindemiths Kammermusik nr 4, med undertiteln ’Violinkonsert’, är mycket riktigt i allt väsentligt en solokonsert, som får blomma ut vid Zimmermanns säkra hand. Ännu mer Schumann blir det då Radiosymfonikerna och Daniel Harding bjuder på hans Symfoni nr 4 i den ståtliga reviderade versionen från 1851.


arrow SÄNDS I P2 DEN 16 FEB, 19:03 Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Den tyske violinisten Frank Peter Zimmermann är en framstående konsertmusiker, mångsidig och virtuos med alla de klassiska solokonserterna på sin repertoar. Han har omtalats av bl. a. The Telegraph för sin virtuositet i kombination med en änglalik klang, och New York Times vittnar om hans ömsom melankoliska, mjuka toner och sprakande, pulserande spel. Han gav sin första konsert med orkester som tioåring och har studerat för Valery Gradov, Saschko Gawriloff och Herman Krebbers. Zimmermann har spelat in en omfångsrik repertoar, från Bach till Ligeti, på skivbolag som EMI, Sony, Ondine och Teldec. Han har uruppfört musik av Matthias Pintscher, Augusta Read Thomas, Brett Dean och Magnus Lindberg och belönats med framstående utmärkelser, bland annat Rheinischer Kulturpreis och Paul-Hindemith-Preis der Stadt Hanau.

Zimmermann är eftertraktad som solist och kammarmusiker och framträder även regelbundet med Trio Zimmermann tillsammans med Antoine Tamestit och Christian Poltéra. Trion har gjort prisbelönade skivinspelningar på BIS och ger regelbundet konserter runt om i Europa, Nordamerika och Asien. Säsongen 2017-2018 är Zimmermann artist-in-residence vid NDR Elbphilharmonie Orchester i Hamburg. Då stundar även flera stora turnéer med bland andra Berliner Barock Solisten, Bayerska Radions Symfoniorkester samt en veckas konserter i Kina med landets olika symfoniorkestrar. Våren 2017 väntar exempelvis konserter i Gewandhaus Leipzig, Carnegie Hall och en turné i Spanien med Baskiska Nationalorkestern. Zimmermann är en kär och återkommande gäst i Berwaldhallen, senast 2016 med Magnus Lindbergs Violinkonsert nr. 2 som han även uruppförde och som beställts av Radiosymfonikerna. Zimmermann spelar på en 1711 Antonio Stadivari-violin, ”Lady Inchiquin”.

Musiken

Ungefärliga tider

Det finns åtskilliga exempel i musiklitteraturen på att en tonsättares symfonier inte alltid numreras så noga med hänsyn till kronologin. Beträffande Robert Schumanns fyra symfonier vet vi t ex att det bara är den första som bär sitt ”riktiga” nummer – de fyra verken tillkom nämligen egentligen i ordningsföljden 1-4-2-3.
Den symfoni i d-moll som vi kallar den fjärde påbörjades i maj 1841 och uruppfördes i Leipzigs Gewandhaus den 6 december samma år, intressant nog under titeln Symfonisk fantasi för stor orkester.

Genom olyckliga omständigheter blev detta uruppförande allt annat än framgångsrikt. Av alla vittnesbörd att döma gjorde dirigenten, Ferdinand David, en dålig interpretation av symfonin, och dessutom hjälpte Schumann själv till att binda ris åt egen rygg: tillsammans med sin hustru Clara spelade han vid samma konsert ett nytt verk av Liszt, ”Hexamerona” för två pianon, och detta numera helt bortglömda stycke ställde genom sin effektfullhet Schumannsymfonin i skuggan. Det är inte att undra på att stämningen i det schumannska hemmet inte var den allra bästa den kvällen.
Partituret till den symfoniska fantasin hamnade i en byrålåda, och trots övertalningsförsök från goda vänner vägrade Schumann att låta trycka det.

Det skulle dröja nästan tolv år, till 1853, innan verket åter blev uppfört, och detta skedde i Düsseldorf, där Schumann för säkerhets skull dirigerade det själv. Under tiden hade det undergått en grundlig omarbetning, både i fråga om det musikaliska innehållet och instrumentationen. I våra dagar, då uppförandet av urversioner har blivit så populärt, anser man på sina håll att 1841 års symfoniska fantasi var bättre och naturligare än d-mollsymfonin, men det tyckte åtminstone inte Schumann själv: i ett brev skrev han att den nya intrumenteringen var gjord på ”ett verkligt bättre och effektivare sätt” än den gamla. Vad man objektivt kan fastställa är i varje fall att den är väsentligt tyngre och mäktigare.

Denna  nya  version  av  d-mollsymfonin har en intressant underrubrik; ”Einleitung, Allegro, Romanze, Scherzo und Finale in einem Satz” (min kurs). Rubriken tyder, liksom vissa uttalanden av Schumann,  på att han önskade att symfonin skulle spelas utan de vanliga satspauserna.  Visserligen är den på tradionellt sätt indelad i fyra avgränsade satser, men mellan dessa skall alltså pauserna vara så korta som möjligt, dvs endast någon eller ett  par sekunder.

Det kan nämnas att Mendelssohn i sin skotska symfoni har tillämpat samma förfarande. Schumanns önskan beror förmodligen på att han genom pauslösheten ville understryka symfonins enhetlighet: vissa motiv återkommer i flera av dess satser.
På detta sätt kan man också beteckna den som en direkt  föregångare  till den symfoniska dikten, som skulle utvecklas till fulländning av Liszt, just under 1850-talet.
D-mollsymfonin har ibland betecknats som Schumanns symfoniska ”Hauptverk”, och klart är i varje fall att han sällan har bjudit på en sådan melodisk uppfinningsrikedom som här, och inte heller på en sådan dramatisk kontrastrikedom.

Text: Henry Larsson

Kort om tonsättaren:

Robert Schumann

Född: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.

Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.

Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.

Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

 

Kammarmusiker, alltså inte musikern utan kammarmusik i pluralis, låter lustigt åtminstone på svenska. På tyska känns det kanske mer naturligt, och Die sieben Kammermusiken är det samlande namnet på sju verk av Paul Hindemith för varierande kammarensembler, sex av dem dessutom med olika soloinstrument. De tillkom mellan 1921 och 1927 och har inte nödvändigtvis så väldigt mycket med varandra att göra, men konceptet med grupperingar av verk tilltalade Hindemith vid denna tid, jämför de senare Konzertmusiken. De har liknats vid J S Bachs sex Brandenburgkonserter, med musikerna som mer eller mindre likvärdiga partners samtidigt som virtuoskraven är höga på samtliga medverkande. Violinen var ursprungligen Hindemiths eget instrument, vid tjugo års ålder blev han förste konsertmästare i Frankfurts operaorkester. Efter första världskriget koncentrerade han sig dock på violan, både som solist och kammarmusiker. Kammarmusik nr 4 för soloviolin och större kammarorkester nr 3 komponerades sommaren 1925 för vännen Licco Amar, primarie i Amarkvartetten som Hindemith hade grundat 1922 och själv var violast i. Ensemblen var starkt engagerad i Donaueschingen-festivalen för ny musik (Hindemith satt i programkommittén), initierad 1921 av storheter som Busoni, Pfitzner och Richard Strauss och igång än idag, ett av världens äldsta evenemang i sitt slag. Med de stora variationerna i Kammermusiken-besättningarna skapade Hindemith genomgående ett mycket levande och okonventionellt sound, ”violinkonserten” är inget undantag. Inga violiner i ensemblen, men fyra vardera av viola, cello och kontrabas, två piccolaflöjter, Ess-klarinett, B-klarinett, basklarinett, två fagotter, kontrafagott, kornett, trombon, bastuba och fyra trummor (à la tjugotalets jazzband), det säger en del redan i skrift. Fem satser, delvis med udda beteckningar som den inledande Signal, Nachtstück i mitten och avslutande So schnell wie möglich (så snabbt som möjligt), som i de sista takterna rent av vässas till Wenn möglich, noch schneller (om möjligt, ännu snabbare). Neue Sachlichkeit – ny saklighet eller objektivitet – var ett trendord för många i tjugotalets musikvärld, inte minst i Tyskland. Ett annat ledord som brukar nämnas i samband med Hindemiths namn är Musikantentum – musikantskap. Och det har mycket lite med trender att göra.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 Kort om tonsättaren:

Paul Hindemith

Född: 16 november 1895 i Hanau, Tyskland.

Död: 1963 i Frankfurt am Main.

Utbildning: Violinstudier för Anna Hegner och vid Frankfurts musikkonservatorium för Adolf Regner, kompositionsstudier där för Arnold Mendelssohn och Bernhard Sekles.

Verk: Kolossal produktion i alla genrer, orkesterverk som Symfoni i Ess-dur, Mathis der Maler-symfonin, Symfoniska metamorfoser över teman av Carl Maria von Weber och solokonserter för violin, viola, cello och piano med flera, kammarmusik som sex stråkkvartetter och solosonater med piano för de flesta av orkesterns instrument, sångcykeln Das Marienleben och andra viktiga vokalverk, baletterna Nobilissima visione och Die vier Temperamente, operor som Cardillac, Mathis der Maler och Harmonie der Welt.

Underbar tecknare: Hindemith älskade att teckna, hans talang var strålande och alstren återfanns på oväntat och charmerande vis i partitur, på servetter, bordsdukar, kuvert och minneslappar. Ofta visar de fantasivarelser i djur- eller människoform. Lejon var vanligt förekommande, för det var hustrun Gertruds stjärntecken.

 

Fransk ”grand opera” är ett begrepp. Stor opera. Det innebar långa verk, stor orkester och stora uppsättningar med balett och masscener. Berlioz opera Trojanerna består i sin helhet av fem akter, som bildar två delar där var och en för sig är en helaftonsföreställning. Den bygger på Vergilius ”Aeneiden”, som  Berlioz  läste  redan  som barn och fascinerades av hela livet. Operan komponerades mellan augusti 1856 och april 1858.
I operans första del invaderar grekerna Troja med hjälp av den trojanska hästen. Den andra delen kretsar kring Kartagos drottning Dido och kärleken mellan Dido och Aeneas. En flotta med flyktingar och överlevande från Troja har sökt nödhamn i Kartago undan en storm. Aeneas finns med på båten. När han får veta att Kartago är hotat av numidiska rebeller, erbjuder han sig att stå upp till Kartagos försvar. Inkräktarna besegras och drottningen bjuder sina gäster på en kunglig jakt. När en storm överraskar jaktsällskapet, söker drottningen och Aeneas skydd i en grotta. Där börjar deras kärlek spira, samtidigt som ett mäktigt skådespel utspelas utanför grottan; en balett av najader, nymfer, satyrer, fauner och sylfider utför groteska danser. Blixtarna flammar och åskvädret mullrar. Gång på gång hörs ropet ”Italien!” från anderöster som försöker påminna Aeneas om hans löfte att bege sig till Italien.

Berlioz tänkte sig att det här skulle gestaltas med teatermaskineriets alla resurser på operascenen. Men den enda uppsättning av Trojanerna som han själv fick uppleva blev en besvikelse. Endast andra delen av operan spelades. Just jakt- och stormscenen blev så fördärvad ”av scenmästarens inkompetens” vid premiären att det fordrades en paus på 55 minuter för att ställa allt till rätta igen, så att föreställningen skulle kunna fortsätta. Under de resterande 20 föreställningarna var hela scenen struken. I sin helhet framfördes Trojanerna först 21 år efter Berlioz död. Första fullständiga framförandet på originalspråk skedde så sent som 1969 på Covent Garden.

Ingen är profet i sitt eget land… Den gamla sanningen gällde i hög grad Hector Berlioz.
Under långa perioder ägnade han all tid och kraft åt att organisera konserter där han själv dirigerade egna verk. Det var enda sättet för honom att få sina verk framförda i Paris. Betalade gjorde han ur egen ficka, ofta med pengar han egentligen inte hade. Han hade några få, men desto mer brinnande beundrare. Men för den stora publiken var han mer känd som musikrecensent än som kompositör.
När han senare i livet äntligen började bli erkänd som tonsättare, skedde det utomlands. I Wien bemöttes hans Romeo och Julia med jubel, ett mottagande som han aldrig var i närheten av i Paris. Också Londonpubliken var positiv till Berlioz musik. Berlioz vistades flera perioder i London, bl.a. för att dirigera opera under en hel säsong. Efter två månader gick uppdragsgivaren i konkurs och Berlioz blev utan betalning… Pengar var ett ständigt bekymmer för honom.

Som barn fick Berlioz det mesta av sin undervisning hemma. En kort period i tioårsåldern gick Berlioz i skola, men sedan tog hans pappa honom ur skolan för att själv undervisa honom hemma. Pappa var läkare och undervisningen fick bli på pappas villkor mellan patientbesöken. Det gjorde att Berlioz var ensam en stor del av tiden och kunde ägna sig åt dagdrömmar, gärna utomhus. Han kom att leva i en fantasivärld präglad av naturen och den litteratur pappa satte i händerna på honom, klassiker på franska och latin. Musiken upptäckte han via de noter han hittade hemma och det han läste sig till.
Tidigt lärde han sig sjunga efter noter och spela på de instrument som fanns till buds; flageolett, flöjt och gitarr. När han började komponera i tidiga tonåren, gjorde han det i huvudet, utan piano.

Det finns ingen gräns mellan Berlioz liv och hans verk. Allt han tonsatte föddes ur sådant han läst, sett eller varit med om. Kärleken och litteraturen var två av de viktigaste inspirationskällorna.  De författare han beundrade mest var Vergilius, Shakespeare och Goethe. När det gäller kärleken, blev han redan som 12-åring handlöst och hopplöst förälskad i 18-åriga Estelle Duboeuf, som han associerade med en litterär hjältinna han läst om och blivit betagen av.
Hon var inte särskilt intresserad av sin unge beundrare. Men när Berlioz var över 60, tog han åter kontakt med henne och de utvecklade en varm vänskap för resten av livet.

Den mest omskrivna kärlekshistorien var den med skådespelerskan Harriet Smithson, som Berlioz såg när en engelsk grupp kom till Paris för att spela Shakespeare. Berlioz blev totalt drabbad av Shakespeares dramer och av skådespelerskan som gestaltade Ofelia och Julia. Några år senare lyck­ ades han ta kontakt med henne, och efter en tids uppvaktning gifte de sig faktiskt och fick en son. Efter några år svalnade passionen – kanske stämde inte  verkligheten  med  drömbilden  – och de skilde sig efter sex år. Men  också  sångerskan  Marie Recio blev en viktig kvinna senare i Berlioz liv. Sångcykeln Les nuits d’ete komponerades för henne och efter 12 års inte alltför passionerad men trogen relation, gifte de sig.

Berlioz är en av de viktigaste franska tonsättarna i början av 1800-talet. Han blev föregångare inom den radikala grenen av romantiken, den som utvecklade programmusiken, musik som handlar om något, som beskriver skeenden, platser eller andra utommusikaliska företeelser. För honom var det inte viktigt med form, han rättade formen efter det han ville förmedla i sina verk. Uttrycket var allt. Därför befinner sig så många av hans verk ”mellan stolarna”,  Harold i Italien är ett mellanting mellan violakonsert och symfoni, Romeo och Julia någonstans mellan opera, oratorium och symfoni. Det var en av orsakerna till att samtiden inte förstod sig på honom, de tyckte hans musik var excentrisk och inkorrekt.

Det mesta Berlioz komponerade är för orkester. Han skrev fem operor, fyra symfonier och en mängd annan orkestermusik, körverk och sånger. Och hans högsta önskan var att bli framförd på operan i Paris. Ödets ironi ville att när operan Trojanerna äntligen blev uppsatt och faktiskt en stor succé, med 21 föreställningar, så var det i en stympad version med många viktiga scener strukna. Berlioz var till en början stolt, men blev sedan allt mer förargad över att de inte ville spela musiken som han hade skrivit den.

Text: Katarina Lindblad

Det finns åtskilliga exempel i musiklitteraturen på att en tonsättares symfonier inte alltid numreras så noga med hänsyn till kronologin. Beträffande Robert Schumanns fyra symfonier vet vi t ex att det bara är den första som bär sitt ”riktiga” nummer – de fyra verken tillkom nämligen egentligen i ordningsföljden 1-4-2-3.

Den symfoni i d-moll som vi kallar den fjärde påbörjades i maj 1841 och uruppfördes i Leipzigs Gewandhaus den 6 december samma år, intressant nog under titeln Symfonisk fantasi för stor orkester.

Genom olyckliga omständigheter blev detta uruppförande allt annat än framgångsrikt. Av alla vittnesbörd att döma gjorde dirigenten, Ferdinand David, en dålig interpretation av symfonin, och dessutom hjälpte Schumann själv till att binda ris åt egen rygg: tillsammans med sin hustru Clara spelade han vid samma konsert ett nytt verk av Liszt, ”Hexamerona” för två pianon, och detta numera helt bortglömda stycke ställde genom sin effektfullhet Schumannsymfonin i skuggan. Det är inte att undra på att stämningen i det schumannska hemmet inte var den allra bästa den kvällen.

Partituret till den symfoniska fantasin hamnade i en byrålåda, och trots övertalningsförsök från goda vänner vägrade Schumann att låta trycka det.

Det skulle dröja nästan tolv år, till 1853, innan verket åter blev uppfört, och detta skedde i Düsseldorf, där Schumann för säkerhets skull dirigerade det själv. Under tiden hade det undergått en grundlig omarbetning, både i fråga om det musikaliska innehållet och instrumentationen. I våra dagar, då uppförandet av urversioner har blivit så populärt, anser man på sina håll att 1841 års symfoniska fantasi var bättre och naturligare än d-mollsymfonin, men det tyckte åtminstone inte Schumann själv: i ett brev skrev han att den nya intrumenteringen var gjord på ”ett verkligt bättre och effektivare sätt” än den gamla. Vad man objektivt kan fastställa är i varje fall att den är väsentligt tyngre och mäktigare.

Denna nya version av  d-mollsymfonin har en intressant underrubrik; ”Einleitung, Allegro, Romanze, Scherzo und Finale in einem Satz” (min kurs). Rubriken tyder, liksom vissa uttalanden av Schumann,  på att han önskade att symfonin skulle spelas utan de vanliga satspauserna.  Visserligen är den på tradionellt sätt indelad i fyra avgränsade satser, men mellan dessa skall alltså pauserna vara så korta som möjligt, dvs endast någon eller ett  par sekunder.

Det kan nämnas att Mendelssohn i sin skotska symfoni har tillämpat samma förfarande. Schumanns önskan beror förmodligen på att han genom pauslösheten ville understryka symfonins enhetlighet: vissa motiv återkommer i flera av dess satser.

På detta sätt kan man också beteckna den som en direkt  föregångare  till den symfoniska dikten, som skulle utvecklas till fulländning av Liszt, just under 1850-talet.

D-mollsymfonin har ibland betecknats som Schumanns symfoniska ”Hauptverk”, och klart är i varje fall att han sällan har bjudit på en sådan melodisk uppfinningsrikedom som här, och inte heller på en sådan dramatisk kontrastrikedom.

Text: Per Skans

Robert Schumann
Född
: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.
Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.
Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.
Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl. paus

Ingår i följande abonnemang: