arrow

Schumann & Hindemith

Violinisten Frank Peter Zimmermann har stått på Berwaldhallens scen flera gånger och är alltid ett kärt återseende. Denna gång bjuder han på kammarmusik av Paul Hindemith och Schumanns Fantasi för violin och orkester.

Den kände 1800-talsviolinisten Joseph Joachim önskade ett solistverk av Schumann – violinister behövde fler tillfällen att få visa upp sig, menade han. Tonsättaren svarade med det kritikerrosade Fantasi för violin och orkester. Hindemiths Kammermusik nr 4, med undertiteln ’Violinkonsert’, är mycket riktigt i allt väsentligt en solokonsert, som får blomma ut vid Zimmermanns säkra hand. Ännu mer Schumann blir det då Radiosymfonikerna och Daniel Harding bjuder på hans Symfoni nr 4 i den ståtliga reviderade versionen från 1851.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Den tyske violinisten Frank Peter Zimmermann är en framstående konsertmusiker, mångsidig och virtuos med alla de klassiska solokonserterna på sin repertoar. Han har omtalats av bl. a. The Telegraph för sin virtuositet i kombination med en änglalik klang, och New York Times vittnar om hans ömsom melankoliska, mjuka toner och sprakande, pulserande spel. Han gav sin första konsert med orkester som tioåring och har studerat för Valery Gradov, Saschko Gawriloff och Herman Krebbers. Zimmermann har spelat in en omfångsrik repertoar, från Bach till Ligeti, på skivbolag som EMI, Sony, Ondine och Teldec. Han har uruppfört musik av Matthias Pintscher, Augusta Read Thomas, Brett Dean och Magnus Lindberg och belönats med framstående utmärkelser, bland annat Rheinischer Kulturpreis och Paul-Hindemith-Preis der Stadt Hanau.

Zimmermann är eftertraktad som solist och kammarmusiker och framträder även regelbundet med Trio Zimmermann tillsammans med Antoine Tamestit och Christian Poltéra. Trion har gjort prisbelönade skivinspelningar på BIS och ger regelbundet konserter runt om i Europa, Nordamerika och Asien. Säsongen 2017-2018 är Zimmermann artist-in-residence vid NDR Elbphilharmonie Orchester i Hamburg. Då stundar även flera stora turnéer med bland andra Berliner Barock Solisten, Bayerska Radions Symfoniorkester samt en veckas konserter i Kina med landets olika symfoniorkestrar. Våren 2017 väntar exempelvis konserter i Gewandhaus Leipzig, Carnegie Hall och en turné i Spanien med Baskiska Nationalorkestern. Zimmermann är en kär och återkommande gäst i Berwaldhallen, senast 2016 med Magnus Lindbergs Violinkonsert nr. 2 som han även uruppförde och som beställts av Radiosymfonikerna. Zimmermann spelar på en 1711 Antonio Stadivari-violin, ”Lady Inchiquin”.

Musiken

Ungefärliga tider

I maj 1853 blev paret Schumann bekant med den unge violinisten Joseph Joachim som kommit till Düsseldorf för att spela Beethovens violinkonsert. Joachim var en stor beundrare av Robert Schumanns musik och vädjade om att denne skulle dra sitt strå till stacken med ett verk ”för de stackars violinister för vilka, med undantag för kammarmusik, det råder sådan brist på upplyftande musik”.

Hans vädjan tillsammans med violinisten och ledaren för Gewandhausorkestern i Leipzig, Ferdinand Davids uppmuntran bidrog sannolikt till att Schumann under sina sista kreativa år gav sig i kast med sina två verk för violin och orkester: Fantasin i C-dur och konserten i d-moll. Utöver dessa omarbetade han även solostämman i sin tre år tidigare komponerade cellokonsert för violin.

Verken tillägnades Joachim, men det var bara Fantasin som kom att framföras under Schumanns livstid. Schumanns hustru Clara försökte få konserten uppförd i Leipzig, men efter Schumanns död 1856 satte hon och Joseph Joachim stopp för en utgivning av verket som låg ospelat fram till 1937 då nazisterna försökte lansera det som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns violinkonsert. Men konserten framfördes också samma år i USA av Yehudi Menuhin som ansåg att den utgjorde den felande länken mellan Beethovens och Brahms konserter.

Den till omfånget modestare Fantasin komponerades precis innan konserten och dagen efter Claras födelsedag den 13 september 1853 skrev Schumann till Joseph Joachim att han under skapandets gång haft honom i åtanke, samt följande rader:

Jag skickar med den; det är mitt första försök. Skriv till mig och säg vad som inte är praktiskt genomförbart. Jag ber er också att ni informerar mig om hur jag ska ange stråken vid arpeggion i manuskriptet, liksom i största allmänhet och sedan återsända partituret till mig för några dagar. Kadensen är bara preliminär, den tycks mig för kort och jag tänker senare ersätta den med en större.

Joseph Joachim uruppförde verket i Düsseldorf 27 oktober samma år. Det mottogs väl och i januari 1854 spelades det även i Leipzig och Hannover. Efter ett framförande vid en minneskonsert i samband med Schumanns död 1856, låg även Fantasin (liksom konserten) bortglömd till 1937 då violinisten Fritz Kreisler försökte sig på en äreräddning av verket genom att ”förbättra” det. En musikforskare skrev: ”Bara ett rejält missförstånd beträffande Schumanns avsikt att skriva ett blygsamt proportionellt, okomplicerat och ändå musikaliskt substantiellt virtuosstycke, kan ha föranlett den store violinisten till en sådan monstruös avsaknad av smak”.

Text: Henry Larsson

Kort om tonsättaren:

Robert Schumann

Född: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.

Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.

Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.

Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

 

Kammarmusiker, alltså inte musikern utan kammarmusik i pluralis, låter lustigt åtminstone på svenska. På tyska känns det kanske mer naturligt, och Die sieben Kammermusiken är det samlande namnet på sju verk av Paul Hindemith för varierande kammarensembler, sex av dem dessutom med olika soloinstrument. De tillkom mellan 1921 och 1927 och har inte nödvändigtvis så väldigt mycket med varandra att göra, men konceptet med grupperingar av verk tilltalade Hindemith vid denna tid, jämför de senare Konzertmusiken. De har liknats vid J S Bachs sex Brandenburgkonserter, med musikerna som mer eller mindre likvärdiga partners samtidigt som virtuoskraven är höga på samtliga medverkande. Violinen var ursprungligen Hindemiths eget instrument, vid tjugo års ålder blev han förste konsertmästare i Frankfurts operaorkester. Efter första världskriget koncentrerade han sig dock på violan, både som solist och kammarmusiker. Kammarmusik nr 4 för soloviolin och större kammarorkester nr 3 komponerades sommaren 1925 för vännen Licco Amar, primarie i Amarkvartetten som Hindemith hade grundat 1922 och själv var violast i. Ensemblen var starkt engagerad i Donaueschingen-festivalen för ny musik (Hindemith satt i programkommittén), initierad 1921 av storheter som Busoni, Pfitzner och Richard Strauss och igång än idag, ett av världens äldsta evenemang i sitt slag. Med de stora variationerna i Kammermusiken-besättningarna skapade Hindemith genomgående ett mycket levande och okonventionellt sound, ”violinkonserten” är inget undantag. Inga violiner i ensemblen, men fyra vardera av viola, cello och kontrabas, två piccolaflöjter, Ess-klarinett, B-klarinett, basklarinett, två fagotter, kontrafagott, kornett, trombon, bastuba och fyra trummor (à la tjugotalets jazzband), det säger en del redan i skrift. Fem satser, delvis med udda beteckningar som den inledande Signal, Nachtstück i mitten och avslutande So schnell wie möglich (så snabbt som möjligt), som i de sista takterna rent av vässas till Wenn möglich, noch schneller (om möjligt, ännu snabbare). Neue Sachlichkeit – ny saklighet eller objektivitet – var ett trendord för många i tjugotalets musikvärld, inte minst i Tyskland. Ett annat ledord som brukar nämnas i samband med Hindemiths namn är Musikantentum – musikantskap. Och det har mycket lite med trender att göra.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 Kort om tonsättaren:

Paul Hindemith

Född: 16 november 1895 i Hanau, Tyskland.

Död: 1963 i Frankfurt am Main.

Utbildning: Violinstudier för Anna Hegner och vid Frankfurts musikkonservatorium för Adolf Regner, kompositionsstudier där för Arnold Mendelssohn och Bernhard Sekles.

Verk: Kolossal produktion i alla genrer, orkesterverk som Symfoni i Ess-dur, Mathis der Maler-symfonin, Symfoniska metamorfoser över teman av Carl Maria von Weber och solokonserter för violin, viola, cello och piano med flera, kammarmusik som sex stråkkvartetter och solosonater med piano för de flesta av orkesterns instrument, sångcykeln Das Marienleben och andra viktiga vokalverk, baletterna Nobilissima visione och Die vier Temperamente, operor som Cardillac, Mathis der Maler och Harmonie der Welt.

Underbar tecknare: Hindemith älskade att teckna, hans talang var strålande och alstren återfanns på oväntat och charmerande vis i partitur, på servetter, bordsdukar, kuvert och minneslappar. Ofta visar de fantasivarelser i djur- eller människoform. Lejon var vanligt förekommande, för det var hustrun Gertruds stjärntecken.

 

Fransk ”grand opera” är ett begrepp. Stor opera. Det innebär långa verk, stor orkester och mäktiga uppsättningar med balett och masscener. Berlioz opera Les Troyens, Trojanerna, består i sin helhet av fem akter i två delar, var och en för sig en helaftonsföreställning. Operan bygger på Vergilius epos ”Aeneiden” som Berlioz läste redan som barn och fascinerades av hela livet.

I operans första del invaderar grekerna Troja med hjälp av den trojanska hästen. Andra delen kretsar kring Kartagos drottning Dido och kärleken mellan henne och Aeneas. En flotta med överlevande trojanska flyktingar söker nödhamn i Kartago, anförda av Aeneas. När han får veta att Kartago hotas av numidiska rebeller erbjuder han sig att stå upp till Kartagos försvar. Inkräktarna besegras och drottning Dido bjuder sina gäster på en kunglig jakt, men när en storm överraskar sällskapet söker Dido och Aeneas skydd i en grotta. Där börjar deras kärlek spira, samtidigt som ett mäktigt skådespel utspelas utanför grottan: en balett av najader, nymfer, satyrer, fauner och sylfider utför groteska danser medan blixtar flammar och åskan mullrar. Fjärran röster påminner Aeneas om sitt löfte, från första delen, att bege sig till Italien och där grunda ett nytt rike.

Berlioz tänkte sig att den här scenen skulle gestaltas med teatermaskineriets alla resurser. Den enda uppsättning som han själv fick uppleva blev dock en besvikelse. Endast andra delen av operan spelades och just jakt- och stormscenen blev så fördärvad av ”scenmästarens inkompetens” vid premiären att det fordrades en knapp timmes paus för att ställa allt till rätta igen. Under de resterande 20 föreställningarna var hela scenen struken. I sin helhet framfördes operan först 21 år efter Berlioz död och första fullständiga framförandet på originalspråk skedde så sent som 1969 i Covent Garden i London.

Ingen är profet i sitt eget land; den gamla sanningen gällde i hög grad Hector Berlioz. Under långa perioder ägnade han all sin tid åt att själv organisera och bekosta konserter där han dirigerade sina egna verk. Det var enda sättet för honom att få sina verk framförda i Paris. Han hade ett fåtal hängivna beundrare men var för de flesta känd som musikrecensent. När han senare i livet började bli erkänd som tonsättare var det utomlands.

Text: Katarina Lindblad

Det finns åtskilliga exempel i musiklitteraturen på att en tonsättares symfonier inte alltid numreras så noga med hänsyn till kronologin. Beträffande Robert Schumanns fyra symfonier vet vi t ex att det bara är den första som bär sitt ”riktiga” nummer – de fyra verken tillkom nämligen egentligen i ordningsföljden 1-4-2-3.

Den symfoni i d-moll som vi kallar den fjärde påbörjades i maj 1841 och uruppfördes i Leipzigs Gewandhaus den 6 december samma år, intressant nog under titeln Symfonisk fantasi för stor orkester.

Genom olyckliga omständigheter blev detta uruppförande allt annat än framgångsrikt. Av alla vittnesbörd att döma gjorde dirigenten, Ferdinand David, en dålig interpretation av symfonin, och dessutom hjälpte Schumann själv till att binda ris åt egen rygg: tillsammans med sin hustru Clara spelade han vid samma konsert ett nytt verk av Liszt, ”Hexamerona” för två pianon, och detta numera helt bortglömda stycke ställde genom sin effektfullhet Schumannsymfonin i skuggan. Det är inte att undra på att stämningen i det schumannska hemmet inte var den allra bästa den kvällen.

Partituret till den symfoniska fantasin hamnade i en byrålåda, och trots övertalningsförsök från goda vänner vägrade Schumann att låta trycka det.

Det skulle dröja nästan tolv år, till 1853, innan verket åter blev uppfört, och detta skedde i Düsseldorf, där Schumann för säkerhets skull dirigerade det själv. Under tiden hade det undergått en grundlig omarbetning, både i fråga om det musikaliska innehållet och instrumentationen. I våra dagar, då uppförandet av urversioner har blivit så populärt, anser man på sina håll att 1841 års symfoniska fantasi var bättre och naturligare än d-mollsymfonin, men det tyckte åtminstone inte Schumann själv: i ett brev skrev han att den nya intrumenteringen var gjord på ”ett verkligt bättre och effektivare sätt” än den gamla. Vad man objektivt kan fastställa är i varje fall att den är väsentligt tyngre och mäktigare.

Denna nya version av  d-mollsymfonin har en intressant underrubrik; ”Einleitung, Allegro, Romanze, Scherzo und Finale in einem Satz” (min kurs). Rubriken tyder, liksom vissa uttalanden av Schumann,  på att han önskade att symfonin skulle spelas utan de vanliga satspauserna.  Visserligen är den på tradionellt sätt indelad i fyra avgränsade satser, men mellan dessa skall alltså pauserna vara så korta som möjligt, dvs endast någon eller ett  par sekunder.

Det kan nämnas att Mendelssohn i sin skotska symfoni har tillämpat samma förfarande. Schumanns önskan beror förmodligen på att han genom pauslösheten ville understryka symfonins enhetlighet: vissa motiv återkommer i flera av dess satser.

På detta sätt kan man också beteckna den som en direkt  föregångare  till den symfoniska dikten, som skulle utvecklas till fulländning av Liszt, just under 1850-talet.

D-mollsymfonin har ibland betecknats som Schumanns symfoniska ”Hauptverk”, och klart är i varje fall att han sällan har bjudit på en sådan melodisk uppfinningsrikedom som här, och inte heller på en sådan dramatisk kontrastrikedom.

Text: Per Skans

Robert Schumann
Född
: 8 juni 1810 i Zwickau, Kungariket Sachsen, Tyskland.
Utbildning: Pianostudier för sin blivande svärfar (som sådan mycket motvillig) Friedrich Wieck i Leipzig, en kortare tids kontrapunktstudier för Heinrich Dorn.
Verk: En oändligt rik och poetiskt känslig piano-, kammarmusik- och sångskatt, än idag inte alltid riktigt uppskattad efter förtjänst. Fyra symfonier, solokonserter för piano, violin och cello, scenmusiken Manfred och Scener ur Goethes Faust.
Avbruten virtuoskarriär: Wieck ansåg att Schumann kunde blivit en av Europas främsta pianister, men trött på den systematiserade undervisningen tycks den unge virtuosen ha försökt förstärka sina fingrar på egen hand, så att säga. Uppgifterna om vad som hände går isär, men höger hand skadades så allvarligt att en konsertkarriär var utesluten.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl. paus