arrow

Sånger i fångenskap

När de politiska svängningarna blir allt mer extrema krävs det mod för att sätta ner foten och ta ställning. När Mussolini slöt sin hand runt Italien på 1930-talet var det genom musiken Luigi Dallapiccola kunde säga ifrån. I Canti di prigionia uttrycker han sin avsky för vad som händer i världen. I samma värld komponerade den annars mer lättsamme Poulenc sina mörka och dramatiska Botgöringsmotetter och Orlando di Lassos två uttrycksfulla motetter speglar samma oro och inre desperation.

Att konsten speglar sin samtid kan upplevas som en självklarhet, men man skall minnas att det genom historien ofta har varit förenat med livsfara att spegla orostider i olika konstnärliga uttryck. Temat för denna konsert är frånvaron av frihet, fångenskapens barbari och utsatthet. Att få sin frihet beskuren är väl bland det värsta vi kan föreställa oss, men det är ju också verklighet för alltför många människor i dag – och i går. Det är intressant att både Poulenc och di Lasso tonsatte psaltartexten Timor et tremor, som uttrycker en inre ofrihet snarare än en fysisk begränsning.

Francis Poulenc blev så starkt påverkad av kollegan Darius Milhauds körverk Cantate de la paix, Kantat till friheten, att han genast började komponera sina Botgöringsmotetter. Men arbetet gick långsamt och först två år senare, 1939, fullbordade han verket. Är man bekant med Poulencs musik känner man igen den för honom typiska harmoniken och de melodiska slingorna. Här möter vi dock en betydligt mer dramatisk och allvarstyngd Poulenc än i många av hans tidigare, mer lekfulla verk. Behandlingen av texternas inneboende dramatik gör tonsättaren det mesta av i dramatiska svängningar och starkt uttrycksfulla vändningar.

1500-talsförfattaren och forskaren Samuel Quickelberg skrev att Orlando di Lasso var så skicklig på att sätta musik till texter ”att man verkligen kan se innehållet levandegjort”. Di Lasso ansågs av sin samtid vara en expressiv kompositör som med briljant användande av kromatik kunde få fram lidandets och livets nyanser. Jeremias klagosånger är ett av den tidens mest omfattande verk och di Lasso är som mest uttrycks- och inlevelsefull i verket. Han skildrar de olika texterna med stor variation och lyfter som alltid sångernas olika budskap till fulländning.

Luigi Dallapiccolas Canti di prigionia, Sånger i fångenskap, för kör, två pianon, två harpor och slagverk komponerades 1938–1941, i ett Italien som under Mussolini blev alltmer fascistiskt. Tonsättaren kände sig maktlös och kunde protestera enbart med sin musik. Verket inleds med den medeltida hymnen Dies irae om den yttersta dagen, en melodi som fascinerat en rad tonsättare genom åren. De tre satserna består av en bön, en åkallan och ett farväl. Dallapiccola uttrycker sin avsky för det han upplever omkring sig i en ganska kärv och ödslig musik där just hymnen Dies irae löper som en röd tråd genom verket. Tonsättaren använde senare delar av musiken i sin opera Il prigioniero, Fången. Som positiv kontrast till krigets fasor färdigställde Dallapiccola 1955 sina Sånger i frihet för att fira hur fascismen tappat sitt grepp i Italien.

Text: Thomas Roth


RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören är som en bergsbestigare i musikvärlden. Flera hundra år av svensk a cappella-tradition i kombination med framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar, liksom samarbeten med några av världens bästa dirigenter, har etablerat Radiokören som en av de främsta ensemblerna i sitt slag. Genom Sveriges Radio P2 når kören inte bara konsertpubliken utan också en mängd lyssnare i etern och på webben.

I maj 1925 hade Radiokören sin allra första konsert och ribban lades högt redan från början. När ensemblen grundades var ett av dess uppdrag att ”verka på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå”. Den legendariske körledaren Eric Ericson utvecklade kören till en världsberömd ensemble och under hans ledning lockades tonsättare som Paul Hindemith, Frank Martin och Igor Stravinsky till Stockholm. Där fick de höra sin musik framförd som de aldrig hört den tidigare. Även svenska tonsättare skrev körmusik på nya sätt, inspirerade av den unika ensemblens möjligheter.

I januari 2011 utsågs Radiokören till en av världens tio bästa körer av den brittiska tidskriften Gramophone. Körens skivinspelningar har belönats med exempelvis det prestigefyllda Edison Klassiek (Mass & Motets, 2015) och Diapason d’Or (Nordic Sounds, 2011). Regelbundna turnéer hör till körens verksamhet och vid utdelningen av Musikexportpriset 2010 belönades ensemblen med regeringens hederspris för att de ”under mer än ett halvsekel satt den svenska körmusiken på kartan”. I november 2017 gästade Radiokören Lincoln Center i New York City tillsammans med Svenska Kammarorkestern och dirigent Thomas Dausgaard med Beethovens Missa solemnis. I april 2018 gjorde de Mozarts Mässa c-moll med Berlinfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding vid tre utsålda konserter och tidningen Tagesspiegel skrev: ”Det är med rätta kören anses vara en av de bästa av sitt slag.”

Under säsongen 2018–2019 kommer Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester att göra flera storslagna verk för kör och orkester, som Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht och Brahms Ein deutsches Requiem. Naturligtvis hyllar kören sin tidigare chefsdirigent, Eric Ericson, med en jubileumskonsert helt i Ericsons egen anda med banbrytande ny musik och portalverk ur körrepertoaren. Samarbetet med Jacob Mühlrad fortsätter med ett nytt uruppförande i november 2018, det mångbottnade stycket Time. Under säsongen uruppför Radiokören även spännande ny musik av Ylva Skog, Malin Bång, Lisa Streich och högaktuella Raminta Šerkšnytė. I april 2019 väntar en gränsöverskridande konsert med den prisbelönade sångerskan Ane Brun och dirigent Hans Ek. Ett nytt år fyllt av överraskningar och fantastisk musik.

Musiken

Ungefärliga tider

Timor et tremor är en sexstämmig motett från 1564 av Orlando di Lasso och ett av hans mest kända verk. Förutom att han var en mästare på att kombinera text och musik är detta ett experimentellt verk för sin tid där Lasso tänjer på de gängse reglerna kring melodik och harmonik. De sex sångstämmorna behandlas likvärdigt och med oväntade harmoniska växlingar, extrem kromatik och målande musikaliska gester förstärker han orden och gestaltar olika känslor. Även kontraster mellan höga och låga röster, ekoeffekter samt omväxlande långsamma och snabba toner ger liv och uttryck åt stycket. Ett exempel på hur Lasso låter ord och toner förstärka varandra är att han använder låga röstlägen när texten berättar om hur mörkret har fallit över oss.

Texten är hämtad från Bibeln och är en melankolisk bön om hjälp. När vår inre oro plågar oss får vi vända oss till Herren, vår tillflykt och klippa, och förlita oss på att vi inte blir förvillade utan kan lägga vår själ tryggt i Hans händer.

Text: Nina Sandell

År 1936, när Poulenc var 37 år gammal, skulle hans liv ta en ny vändning. Hans vän, tonsättaren Pierre-Octave Ferroud omkom i en tragisk bilolycka, och strax därefter besökte Poulenc pilgrimsstaden Rocamadour i södra Frankrike. Besöket i den heliga staden och speciellt mötet med statyn av den svarta jungfrun i byns Mariakyrka hade en stark inverkan på Poulenc, som upplevde något av en religiös uppenbarelse. Denna nyväckta religiösa förtröstan födde en ivrig produktivitet. Året därpå tillkom hans första stora liturgiska verk, Mässa i G-dur, och under de följande två åren skrev han sina Fyra botgöringsmotetter, medan världen befann sig på randen till brinnande världskrig.

Poulenc ansåg själv att hans sakrala körmusik representerade den ”bästa och mest genuina sidan” av honom själv. I dessa motetter får vi verkligen möjligheten att ta del av hans mästerliga förmåga att röstmässigt ge liv åt ordens emotionella dimensioner. Kanske påverkades han i sitt komponerande även av den oro och fruktan som låg i luften i en tid av annalkande krig? Samtidigt som dessa motetter har en underbar, meditativ ljuvhet i uttrycket, präglas de också av en ängslig atmosfär med livliga kontraster, utsvävande dynamik och många abrupta känslomässiga och harmoniska skiftningar. Poulenc skulle fortsätta att komponera kyrkligt inspirerade verk under resten av sitt liv, som Stabat Mater (1950), operan Karmelitsystrarna (1956) och Gloria (1959).

Text: Axel Lindhe

Orlando di Lassos Jeremias klagovisor är en samling motetter tänkta att framföras under stilla veckan, dagarna fram till påsk. Motetterna är nio till antalet och framförs i grupper om tre under skärtorsdagen, långfredagen och påsklördagen.

De dystra texterna från klagovisorna i Gamla testamentet är fyllda av smärta som skildrar hur judarna sörjer det erövrade och förstörda Jerusalem. Guds tempel har raserats och folket tolkar denna fruktansvärda händelse som att Gud har övergett dem på grund av deras synder och överträdelser. Verserna uttrycker både förtvivlan och ånger men också hur folket mitt i allt elände hoppas på bättre tider.

Mot slutet av sin livstid var Orlando di Lasso den mest framstående kompositören i Europa. Han gestaltar dessa verser på ett direkt, varierat och elegant sätt som visar vilken mästare han är på att väva ihop ord och toner för att nå största möjliga känslomässiga uttryck. Jeremias klagovisor stod färdiga 1585 och hör till senrenässansens stora mästerverk.

Text: Nina Sandell

Luigi Dallapiccolas Canti di prigionia komponerades som en protest mot 1930-talets politiska utveckling. Den italienske tonsättaren har själv berättat om sin reaktion när han hörde Mussolinis röst i radion:

”… när jag den 1 september 1938 hörde Mussolinis röst på radion, som meddelade att tiden hade kommit för Italien att initiera landets egen antisemitiska kampanj, ville jag protestera … men jag var inte så naiv att jag föreställde mig att en isolerad individ kunde åstadkomma någonting i en totalitär stat. Efter några dagar kände jag att det bara var genom nusiken som som jag förmådde uttrycka min indignation. Jag skissade Preghiera di Maria Stuarda, den första satsen av Canti di prigionia på bara några dagar …”

Förutom Mary Stuarts bön använde sig Dallapiccola av utdrag ur den romerske filosofen Boethius bok Filosofins tröst, samt av texter av 1400-talsmunken Girolamo Savonarola. Tonsättningen av texterna vittnar om hur utomordentlig skicklig Dallapiccola var i att komponera för den mänskliga rösten. Genomgående används den ovanliga instrumentbesättningen på ett kreativt sätt. Redan i inledningen ljuder temat från 1200-talshymnen Dies irae spöklikt i harpa och pukor. Dallapiccola var överhuvudtaget fascinerad av tidig musik, men han var också en stor beundrare av tonsättare som Debussy och Schönberg. I verket kan höras hur genialt han förmår blanda 1900-talets atonala tongångar med musik inspirerad av renässanstonsättare som Monteverdi och Gesualdo.

Text: Axel Lindhe

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min

Ingår i följande abonnemang: