arrow

Sånger i fångenskap

När de politiska svängningarna blir extrema krävs det mod för att sätta ner foten och ta ställning. När Mussolini slöt sin hand runt Italien på 1930-talet var det i musiken Luigi Dallapiccola kunde säga ifrån. I Canti di prigionia uttryckte han sin avsky för vad som händer i världen. I ett av nazisterna ockuperat Frankrike på 1940-talet gjorde Francis Poulenc detsamma med bland annat sin vackra frihetshyllning Liberté.

Att konsten speglar sin samtid kan upplevas som en självklarhet, men man skall minnas att det genom historien ofta har varit förenat med livsfara att spegla orostider i olika konstnärliga uttryck. Temat för denna konsert är frånvaron av frihet, fångenskapens barbari och utsatthet. Att få sin frihet beskuren är väl bland det värsta vi kan föreställa oss, men det är ju också verklighet för alltför många människor i dag – och i går.

Francis Poulenc blev så starkt påverkad av kollegan Darius Milhauds körverk Kantat till friheten att han genast började komponera sina Fyra botgöringsmotetter. Men arbetet gick långsamt och först två år senare, 1939, fullbordade han verket. Är man bekant med Poulencs musik känner man igen hans typiska tonspråk, men här möter vi en mer dramatisk och allvarstyngd Poulenc än i många av hans tidigare, mer lekfulla verk. Den avslutande satsen Liberté ur Poulencs kantat Figure humaine är också ett exempel på Poulencs seriösa sida. Texten skrevs av poeten Paul Éluard under nazisternas ockupation av Frankrike och beskriver på ett poetiskt sätt hur friheten finns överallt omkring oss: i molnen på himlen, i vårt dagliga bröd, på vägarna vi går varje dag, i spegeln ovanför sängen.

Renässanstonsättaren och adelsmannen Carlo Gesualdo lär ha varit en excentrisk man. Han levde i perioder ensam och isolerad, men hade sedan tidiga år ett starkt musikintresse. Som tonsättare var Gesualdo på många sätt banbrytande och använde sig av tekniker för stämföring och harmonik som var helt främmande då och som, när de dök upp igen på 1800-talet, ansågs högst moderna. Gesualdos Responsorier för stilla veckan tillkom två år innan han gick bort och är musik för skärtorsdagen, långfredagen och påskaftonen som skrevs för att framföras vid gudstjänster.

Luigi Dallapiccolas Canti di prigionia, Sånger i fångenskap, för kör, två pianon, två harpor och slagverk komponerades 1938–1941, i ett Italien som under Mussolini blev alltmer fascistiskt. Tonsättaren kände sig maktlös och kunde protestera enbart med sin musik. Verket inleds med den medeltida hymnen Dies irae om den yttersta dagen, en melodi som fascinerat en rad tonsättare genom åren. De tre satserna består av en bön, en åkallan och ett farväl. Dallapiccola uttrycker sin avsky för det han upplever omkring sig i en ganska kärv och ödslig musik där just hymnen Dies irae löper som en röd tråd genom verket. Tonsättaren använde senare delar av musiken i sin opera Il prigioniero, Fången. Som positiv kontrast till krigets fasor färdigställde Dallapiccola 1955 sina Sånger i frihet för att fira hur fascismen tappat sitt grepp i Italien.

Text: Thomas Roth


RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören är som en bergsbestigare i musikvärlden. Flera hundra år av svensk a cappella-tradition i kombination med framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar, liksom samarbeten med några av världens bästa dirigenter, har etablerat Radiokören som en av de främsta ensemblerna i sitt slag. Genom Sveriges Radio P2 når kören inte bara konsertpubliken utan också en mängd lyssnare i etern och på webben.

I maj 1925 hade Radiokören sin allra första konsert och ribban lades högt redan från början. När ensemblen grundades var ett av dess uppdrag att ”verka på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå”. Den legendariske körledaren Eric Ericson utvecklade kören till en världsberömd ensemble och under hans ledning lockades tonsättare som Paul Hindemith, Frank Martin och Igor Stravinsky till Stockholm. Där fick de höra sin musik framförd som de aldrig hört den tidigare. Även svenska tonsättare skrev körmusik på nya sätt, inspirerade av den unika ensemblens möjligheter.

I januari 2011 utsågs Radiokören till en av världens tio bästa körer av den brittiska tidskriften Gramophone. Körens skivinspelningar har belönats med exempelvis det prestigefyllda Edison Klassiek (Mass & Motets, 2015) och Diapason d’Or (Nordic Sounds, 2011). Regelbundna turnéer hör till körens verksamhet och vid utdelningen av Musikexportpriset 2010 belönades ensemblen med regeringens hederspris för att de ”under mer än ett halvsekel satt den svenska körmusiken på kartan”. I november 2017 gästade Radiokören Lincoln Center i New York City tillsammans med Svenska Kammarorkestern och dirigent Thomas Dausgaard med Beethovens Missa solemnis. I april 2018 gjorde de Mozarts Mässa c-moll med Berlinfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding vid tre utsålda konserter och tidningen Tagesspiegel skrev: ”Det är med rätta kören anses vara en av de bästa av sitt slag.”

Under säsongen 2018–2019 kommer Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester att göra flera storslagna verk för kör och orkester, som Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht och Brahms Ein deutsches Requiem. Naturligtvis hyllar kören sin tidigare chefsdirigent, Eric Ericson, med en jubileumskonsert helt i Ericsons egen anda med banbrytande ny musik och portalverk ur körrepertoaren. Samarbetet med Jacob Mühlrad fortsätter med ett nytt uruppförande i november 2018, det mångbottnade stycket Time. Under säsongen uruppför Radiokören även spännande ny musik av Ylva Skog, Malin Bång, Lisa Streich och högaktuella Raminta Šerkšnytė. I april 2019 väntar en gränsöverskridande konsert med den prisbelönade sångerskan Ane Brun och dirigent Hans Ek. Ett nytt år fyllt av överraskningar och fantastisk musik.

Musiken

Ungefärliga tider

År 1936, när Poulenc var 37 år gammal, skulle hans liv ta en ny vändning. Hans vän, tonsättaren Pierre-Octave Ferroud omkom i en tragisk bilolycka, och strax därefter besökte Poulenc pilgrimsstaden Rocamadour i södra Frankrike. Besöket i den heliga staden och speciellt mötet med statyn av den svarta jungfrun i byns Mariakyrka hade en stark inverkan på Poulenc, som upplevde något av en religiös uppenbarelse. Denna nyväckta religiösa förtröstan födde en ivrig produktivitet. Året därpå tillkom hans första stora liturgiska verk, Mässa i G-dur, och under de följande två åren skrev han sina Fyra botgöringsmotetter, medan världen befann sig på randen till brinnande världskrig.

Poulenc ansåg själv att hans sakrala körmusik representerade den ”bästa och mest genuina sidan” av honom själv. I dessa motetter får vi verkligen möjligheten att ta del av hans mästerliga förmåga att röstmässigt ge liv åt ordens emotionella dimensioner. Kanske påverkades han i sitt komponerande även av den oro och fruktan som låg i luften i en tid av annalkande krig? Samtidigt som dessa motetter har en underbar, meditativ ljuvhet i uttrycket, präglas de också av en ängslig atmosfär med livliga kontraster, utsvävande dynamik och många abrupta känslomässiga och harmoniska skiftningar. Poulenc skulle fortsätta att komponera kyrkligt inspirerade verk under resten av sitt liv, som Stabat Mater (1950), operan Karmelitsystrarna (1956) och Gloria (1959).

Text: Axel Lindhe

Ett responsorium är liturgisk växelsång mellan en försångare – ofta en prästen – och församlingen under en gudstjänst. Responsorier har ett omkväde – en refräng – som sjungs av församlingen och en eller flera verser som sjungs av försångaren. Några responsorier har flera verser men merparten har bara en vers. Olika tonsättare som Max Reger och John Rutter har komponerat responsorier för kör och från medeltiden finns flerstämmiga sättningar bevarade av olika responsorietexter.

Responsorier för stilla veckan från 1611 är ett av renässanstonsättaren Carlo Gesualdos sista verk, komponerat två år innan han dog. Verket är en samling om totalt 29 körsatser ämnade för stilla veckans tre sista dagar, kända som triduum sacrum, och som inleds med mässan på skärtorsdagens kväll. 27 av körsatserna utgörs av nio responsorier vardera för skärtorsdagen, långfredagen och påskaftonen. De återstående två är sättningar av ”Förbarma dig, Gud” från Psaltaren samt Sakarias lovsång ur Lukasevangeliet.

Carlo Gesualdos musik kännetecknas av stor uttrycksfullhet, en för tiden oortodox användning av harmonik och stämföring och extremt utvecklat tonmåleri. Renässanstonsättaren Gesualdo, som var verksam mot slutet av 1500- och i början av 1600-talet, använde sig av ackordföljder och stämföring som var unika i sin tid och som inte skulle dyka upp igen förrän på 1800-talet och då anses vara högst moderna. Stilla veckans responsorietexter är alla relaterade till passionshistorien, Jesu lidande och död. Detta skildrar Gesualdo med våldsamma dissonanser, plötsliga harmoniska tvärvändningar och svindlande rörelser i körstämmorna.

David Saulesco

Luigi Dallapiccolas Canti di prigionia komponerades som en protest mot 1930-talets politiska utveckling. Den italienske tonsättaren har själv berättat om sin reaktion när han hörde Mussolinis röst i radion:

”… när jag den 1 september 1938 hörde Mussolinis röst på radion, som meddelade att tiden hade kommit för Italien att initiera landets egen antisemitiska kampanj, ville jag protestera … men jag var inte så naiv att jag föreställde mig att en isolerad individ kunde åstadkomma någonting i en totalitär stat. Efter några dagar kände jag att det bara var genom nusiken som som jag förmådde uttrycka min indignation. Jag skissade Preghiera di Maria Stuarda, den första satsen av Canti di prigionia på bara några dagar …”

Förutom Mary Stuarts bön använde sig Dallapiccola av utdrag ur den romerske filosofen Boethius bok Filosofins tröst, samt av texter av 1400-talsmunken Girolamo Savonarola. Tonsättningen av texterna vittnar om hur utomordentlig skicklig Dallapiccola var i att komponera för den mänskliga rösten. Genomgående används den ovanliga instrumentbesättningen på ett kreativt sätt. Redan i inledningen ljuder temat från 1200-talshymnen Dies irae spöklikt i harpa och pukor. Dallapiccola var överhuvudtaget fascinerad av tidig musik, men han var också en stor beundrare av tonsättare som Debussy och Schönberg. I verket kan höras hur genialt han förmår blanda 1900-talets atonala tongångar med musik inspirerad av renässanstonsättare som Monteverdi och Gesualdo.

Text: Axel Lindhe

I mitten av 1910-talet, under brinnande världskrig, träffades tonsättaren Francis Poulenc och poeten Paul Éluard i en bokhandel i Paris. Omkring tjugo år senare satte Poulenc för första gången Éluards texter till musik, i form av sånger och körverk. Poulenc drogs starkt till Éluards uttrycksfulla diktning och Éluard å sin sida lär ha varit den ende diktaren bland surrealisterna, som tolererade musik. Poulenc och Éluard tjänstgjorde båda i 1900-talets två världskrig och bådas konstnärliga skapande påverkades av deras erfarenheter av krigens fasor.

I Compiègneskogen, 75 kilometer norr om Paris, undertecknades den 22 juni 1940 Frankrikes kapitulation till Nazityskland. Det ledde till fyra års tysk ockupation av norra och västra Frankrike. Bland den franska motståndsrörelsens mest tongivande röster fanns ingen mindre än Paul Éluard. 1942 skrev han Liberté, en hyllning till friheten, som först gavs ut i hemlighet men senare samma år släpptes ner i form av flygblad över ockuperade franska territorier av det brittiska luftförsvaret. Francis Poulenc höll mestadels låg profil under andra världskriget, men gav uttryck för sina politiska åsikter i sin musik. 1943 komponerade han Figure humaine, skepnaden av en människa, en åttasatsig kantat för dubbelkör helt och hållet till texter av Éluard och med Liberté – friheten – som verkets stora final.

Från den första satsens början – ”Av alla världens vårar är detta den fulaste” – präglas Éluards texter av inre konflikt mellan hoppet om en bättre framtid och smärtan av samtidens brutalitet. Detta gestaltar han i musiken både genom att de två körerna ofta blir varandras motspelare, eller rentav motståndare, som en djävul och en ängel på var sida av en människa som försöker påverka hennes känslor. Poulencs växlar mellan himmelskt vackra harmonier och plötsliga, skärande ackord som understryker textrader som ”Hotet under den röda himlen kom fram under käkarna; fjällen och länkarna i en hal och tung kätting”.

Figure humaine uruppfördes i Storbritannien 1945, framfördes året därpå i Belgien och först i maj 1947 i Paris. Den första skivinspelningen gjordes faktiskt här i Sverige, av Uppsala akademiska kammarkör och dirigent Dan-Olof Stenlund, och gavs ut 1974.

David Saulesco

Ingår i följande abonnemang: