arrow

Nature

Naturskildringar går som en röd tråd genom konserten där svenska och japanska tonsättares musik möts. Från Staffan Storms haikutonsättningar i Aspects of Snow till Toshio Hosokawas Schumann-inspirerade Die Lotosblume och Toru Takemitsus Wind Horse används den mänskliga rösten på skiftande och målande sätt. Likaså demonstrerar Mika Takehara marimbans mångsidighet i verk av Pär Lindgren och Karen Tanaka och i Malin Bångs shinai kiai återskapas spänningen och intensiteten i asiatisk kampsport.

Körlyrik, en genre som karaktäriseras av textnära tonsättningar av ofta utsökt poesi, som i det närmaste ter sig som tonsatt recitation. Här presenteras såväl svenska som japanska exempel med inslag av musik för slagverk.

Japanska pianisten och tonsättaren Karen Tanaka hyser stor kärlek till naturen och omsorg om miljön. Naturen har också inspirerat till många av hennes verk, som det virtuosa och fängslande marimbastycket Tales of Trees. Naturen är inte heller långt borta i konsertens svenska slagverksstycken. Av tonsättarprofessor emeritus Pär Lindgren får vi en ganska tydlig bild av hackspetten som i Woodpecker’s Chant får härja fritt i slagverket, medan förvandlingen i Metamorphose är av det mer energiska slaget.

Malmöbaserade Staffan Storm har skrivit en del storskaliga körverk, bland annat Nachtschatten som beställdes och framfördes av Radiokören i samband med 90-årsjubiléet 2015. Aspects of Snow är hans tonsättning av Takayama Sozeis haiku-dikter som ställde krav på en mer nerskalad form. Toru Takemitsus Wind Horse är inspirerat av en tibetansk vindflöjel, kallad vindhäst: ett uppspänt rep med färgglada band som blåser i vinden och visar nomaderna färdriktningen. Vindhästen är också en allegori för människans själ i central- och östasiatisk shamantradition.

För att skapa Radiokörens beställningsverk Shinai kiai har Malin Bång studerat kampsporterna kendo, som härstammar från samurajerna och utövas med bambusvärd (shinai), och den koreografiliknande aikido. Aspekterna av fullständig närvaro, snabb respons, den intensiva stillheten före ett spel och de plötsliga utbrotten av energi och rörelse under duellerna har varit utgångspunkterna. Att utföra musik som medlem i en ensemble är nära relaterat till samma upplevelse av fokus och koncentration.

Toshio Hosokawas musik tillkommer i spänningsfältet mellan västerländsk konstmusik och japansk tradition. Schumanns sång Die Lotosblume är en av de sånger som Hosokawa värderar mycket högt. Dialogen mellan månen och lotusblomman är ett starkt känslomässigt motiv i asiatisk kultur. Hosokawa förklarar: ”Inom buddismen sitter Buddha på en lotusblomma som en symbol för det transcendentala. Lotusen sänker ner sina rötter i gyttjan, växer upp genom vattnet och öppnar sig mot himlen. I månljuset påminner den stängda blomman om händerna hos en människa försjunken i bön.”

Den amerikanske poeten Edward Estlin Cummings, känd som e.e. cummings sätter ibland sina läsare på ganska svåra prov, men som två av hans svenska översättare konstaterade: ”Har man bara en smula barnasinne kvar brukar det går bra!” Kanske var det just barnasinne som Lars Johan Werle, upphovsmannen till Trees liksom operor som Animalen och Tintomara, hade kvar när han konstaterade att cummings texter är ”mångtydiga, de inbjuder till lek, stundom allvarlig lek, till tonsättning…”.

Text: Karin Ekedahl


RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören är ensemblen som tar ut riktningen för andra att följa. I över 90 år har de förvaltat den svenska a cappella-traditionen och det legendariska klangidealet som Eric Ericson skapade på 1900-talet och bjuder samtidigt på en framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar från tidig musik till helt nyskrivna verk. Körmedlemmarnas förmåga att växelvis sjunga solistiskt och i nästa stund smälta in i körens tätt sammanvävda klang skapar ett instrument som har kallats en av världens bästa körer. Över hela världen prisas deras inspelningar och konserter och med sin chefsdirigent Peter Dijkstra fortsätter de ständigt att utvecklas.

Fredrik Malmberg är sedan 2012 chefsdirigent för Eric Ericsons kammarkör och professor i kördirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hans verksamhet omfattar såväl kör- som orkesterrepertoar och han har arbetat med ensembler som Danska radiokören och Concerto Copenhagen liksom Radiokören, Sveriges Radios symfoniorkester och Mariinskijteaterns orkester. Malmberg har mottagit flera priser och utmärkelser och omnämndes 2012 av musikmagasinet Opus som en av de som gjort mest för att förnya konstmusiken i Sverige.

Mika Takehara är en av dagens mest intressanta och virtuosa slagverks- och marimbasolister. Hon har uppträtt med orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Los Angeles Philharmonic, Saito Kinen Orchestra och Dresdner Philharmonie och är dessutom en hängiven kammarmusiker och solist. Takehara har studerat för bland andra professor Yoshitaka Kobayashi och världskända marimbasolisten Keiko Abe samt har tagit solistdiplom vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon har givit ut album på bland annat BIS, Sony och Decca.

Musiken

Ungefärliga tider

Staffan Storm har framför allt skrivit kammarmusik. I en intervju har han själv beskrivit det som ett resultat av samarbetet med musikerna ifråga. ”Det går att jobba med lite mer detaljer i det musikaliska uttrycket. Man jobbar tillsammans på ett sätt som man kanske inte gör vid större besättningar. Det är en interaktion på ett helt annat sätt.” Men det har även blivit körmusik av olika slag, som å ena sidan Und wenn die Welt voll Teufel wär till Lutheråret 2017, och den mer experimentella Förvittrad sfinx från 1990 till en dikt av modernisten Elmer Diktonius å den andra.

De tre korta körstyckena i samlingen Aspects of Snow är alla tonsättningar av gamla japanska poeter. Yamabe no Akahito levde på 700-talet och är ihågkommen som en av Diktens 36 odödliga, eller Sanjūrokkasen, liksom även 900-talspoeten Sakanoue no Korenori. De 36 utvalda poeterna levde mellan 500- och 1000-talet och valdes ut för att kunna studeras av andra aspirerande diktare. Takayama Sōzei levde och verkade på 1400-talet och var förutom diktare aktiv i det militära under shogunatet.

Gemensamt för alla tre dikter är, som samlingens namn också antyder, deras koppling till snö. Två av de tre dikterna nämner också månen, även den en vanlig symbol i japansk diktkonst. Klangerna i Staffan Storms tonsättningar är ofta täta, men svävande och inte påträngande. Det är ingen romantisk musik, men nog så stämningsfull. Storm frammanar upplevelsen, sinnebilden av att stå och titta upp mot himlen under månens ljus med snöns stilla rörelse i luften, så påtaglig att den nästan går att höra.

Text: David Saulesco

För den naturälskande japanska tonsättaren och pianisten Karen Tanaka var det mycket inspirerande att efter 16 år i Paris, där hon bland annat studerat spektralkomposition, flytta till Santa Barbara på USA:s västkust. Det kaliforniska medelhavsklimatet tilltalade henne, framför allt den klara och intensiva färgprakt som växterna och blommorna erbjöd. Marimbastycket Tales of Trees tillkom som en frukt av alla de träd hon såg på sin nya hemort och består av tre delar som var och en har lånat sitt namn av ett träd.

Den första delen – palmträdet – och den sista – apelsinträdet – är livliga och rytmiska med en upprepande struktur. I mittendelen, päronträdet, spelar marimbasolisten enbart darrande tremolo (snabbt växlande mellan två eller flera toner) vilket ger musiken en uttrycksfull, drömlik klang. Tales of Trees är i sin helhet ett virtuost stycke med stor variation i dynamik och uttryck. Karen Tanaka gläds åt att det är Mika Takehara som står vid marimban då stycket uppförs i Berwaldhallen.

Text: Anna Hedelius

Den japanske tonsättaren Toru Takemitsu förenade västerländsk modernism med traditionell japansk musik. Han har själv i en intervju berättat om sina amerikanska influenser:

”Efter kriget var Japan ockuperat av den amerikanska armén och de hade en radiostation för de amerikanska soldaterna. Varje eftermiddag sändes tre timmar vacker klassisk musik med Arturo Toscanini eller Paul Whiteman från Hollywood Bowl. Jag lyssnade varje dag. Min första lärare var radion.”

Det tjugo minuter långa verket Wind Horse för blandad kör a cappella skrevs under åren 1961-1966 och består i sin helhet av fem satser med olika besättning: Vokalis I och Spell of Fingers för damkör, Vokalis II för manskör, Vokalis III för blandad kör samt Legend of the Dining table för manskör. Därtill kommer en Coda för blandad kör.

Titeln, liksom verket i sig, anknyter till en sed som praktiseras av tibetanska nomader för att bestämma vart de skall gå och var de skall leva. Uppspända på ett rep i vinden pekar vindhästens fem färgade tygband ut färdriktningen för nomaderna när de skall söka nytt land. Varje färg representerar ett av de fem elementen – vatten, eld, jord, vind och himmel – och färgerna är även en allegori för den mänskliga själen. Verket börjar med ett färgstarkt, textlöst ljudlandskap och har genomgående ett mystiskt tonspråk med omväxlande tonala och mer komplexa klanger, samt stora variationer vad gäller rytm och dynamik. Wind Horse är ett populärt verk på den internationella körrepertoaren.

Text: Anna Hedelius

Malin Bångs musik är ett utforskande av rörelse och energi. För att skapa Radiokörens beställningsverk Shinai kiai har hon studerat kampsporterna aikido och kendo. Kendo härstammar från samurajernas sätt att slåss och utövas med långa bambusvärd, shinai. Den yngre sporten aikido kan nästan uppfattas som koreografi då utövarna med hjälp av händer och kropp strävar efter att styra bort kraften från motståndarens anfall. Aspekterna av fullständig närvaro, snabb respons, intensitet, stillheten före en kamp och de plötsliga utbrotten av energi och rörelse under duellerna har varit utgångspunkterna för verket.

Att utföra musik som medlem i en ensemble är nära relaterat till samma upplevelse av fokus och koncentration som i kampsport. Förnimmelsen av närvaro i stunden, lyhörda reaktioner på medmusikernas frasering samt de identiska, simultana kroppsrörelserna skapar en stark känsla av samhörighet och mening. Malin Bång medverkade som både tonsättare och musiker på Östersjöfestivalen 2013 i konserten Late Night Soprano.

Text: Karin Ekedahl

I Toshio Hosokawas musikaliska kosmos är förbindelsen mellan människa, natur och konst en helhet. Han förenar västerländsk konstmusik med japansk tradition och skriver själv i en programförklaring: ”Jag söker efter en ny form av japansk andlig kultur och musik, genom vilken jag kan förbli sann mot mig själv och mitt ursprung. Vi måste undersöka västvärlden igen, försiktigt, för att se oss själva objektivt och verkligen lära känna oss själva.”

Körverket Die Lotosblume från 2006 är Hosokawas hyllning till Robert Schumann, som 1840 tonsatte den tyske poeten Henrich Heines dikt med samma namn från 1827. Texten skildrar en dialog mellan lotusblomman och månljuset och genom Hosokawas buddhistiska glasögon får Heines skälvande kärlekstext en delvis ny, bredare innebörd. Han har skildrat lotusblomman även i sin hornkonsert Moment of Blossoming från 2011 och berättade i en intervju: ”Det fantastiska med lotusblommor är att de växer ur den smutsiga leran under ytan, de behöver en mörkare värld att slå rot i. Stammen reser sig genom vattnet och börjar blomma. Denna mirakulösa energi vill jag uttrycka i min musik.”

Text: Anna Hedelius

Metamorfos. Vad innebär denna förvandling? Vem förvandlas? Pär Lindgrens verk bygger på sju rytmiska figurer som ständigt förvandlas med inspiration från avancerad grekisk och arabisk mönsterdesign. Tonsättaren nämner också att formtankar i bilder av den holländske konstnären M C Escher haft ett starkt inflytande: Bilder av trappor som varken går upp eller ner och beroende på ur vilken vinkel du betraktar dem så får du olika tolkningar. Frågan sådana bilder lätt ger upphov till – vad är det jag ser? – blir nu omvandlad till: Vad är det jag hör?

Musiken utgår från små motiv som växer, sedan komprimeras, ändrar karaktär från mjuk till hård och från svag till ljudstark. Stycket Metamorphose skrevs 1985 och är indelat i tre satser. ”I botten finns tanken – om man skall vara lite mer filosofisk – om ett slags tingens enhet,” berättar Pär Lindgren om sitt verk, ”att allting egentligen är en spegel av, eller variation av, allt som finns. Det har jag jobbat mycket med, cirkulära former och former som gradvis förändras från att vara någonting till att bli någonting annat.”

Text: Evabritt Selén

Själva titeln är en paradox; en hackspett sjunger inte. Den låter, eller kanske tycker den själv att den sjunger, vi vet inte hur den upplever sitt eget läte. Pär Lindgrens A Woodpecker’s Chant är ett virtuost, polyrytmiskt solostycke för slagverk. Han försöker inte på något sätt att imitera en verklig hackspett utan ger en fantasi, en bild av en enveten, upprepad rytm. Antalet instrument för detta verk är stort och av varierade slag.

En inledande spelanvisning är ”obscure”, oklar, vilket i sig är en vägledning. Den skrivna notbilden kan visa mönster och sammanhang som kanske inte alltid når lyssnarens öra. Det förhållningssättet är bra för åhöraren att ha. Här är det inte ett förlopp som gestaltas musikaliskt utan snarare ett flerdimensionellt landskap som är i ständig förändring; där någonting avstannar tar något helt annat vid. Pär Lindgren är uppvuxen i ett konstnärshem och utgår ofta ifrån bilder i sitt komponerande. A Woodpecker’s Chant skrevs 1994 och tillägnades Niklas Brommare som uruppförde verket vid sin examenskonsert.

Text: Evabritt Selén

Den amerikanske poeten e e cummings (han använde samma okonventionella ortografi i sin diktning som när han skrev sitt namn) sätter under stundom vid blotta anblicken av sin poesi läsaren på ganska svåra prov. Texten är uppbruten, avstavad och hopträngd – man får lägga pussel av bokstäverna. Men som två av hans svenska översättare konstaterade: ”cummings kan verka svår ibland, men har man bara en smula barnasinne kvar brukar det går bra!”

Kanske var det just barnasinne som tonsättaren Lars Johan Werle, upphovsmannen till Trees och operor som Animalen och Tintomara, hade kvar när han konstaterade att cummings texter är ”mångtydiga, de inbjuder till lek, stundom allvarlig lek, till tonsättning” samt att ”den okonventionella interpunktionen, omkastningarna i tid och rum … ger dikten en sorts öppenhet som stimulerar vars och ens emotionella fantasi”.

I Trees blir trädet också symbol för kärlek, rasuppror, lek och metafor för den kultur som vi alla tillhör och tillsammans måste värna. Verket beställdes av Radiokören 1976 och uruppfördes 1982.

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min inkl. paus

Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajén 1 timme före konsertstart.

Ingår i följande abonnemang: