På bilderna av tonsättaren och violinisten Amanda Maier-Röntgen framstår hon, som skivproducenten Erik Nilsson påpekat, som en mycket fascinerande person. Känslig, romantisk, företagsam och kraftfull, sann stjärnkvalitet. Det finns inte så få bilder -– Amanda var en stor kändis i sin tids europeiska musikliv. Men i 1970-talsutgåvan av Sohlmans musiklexikon nämns hon bara, utan eget sökord, som svensk violinist gift med den holländske tonsättaren och pianisten Julius Röntgen, under noteringarna om honom. Där sägs också att en violinsonat av henne har publicerats. Det är allt – inte första gången som det är väldigt svårt att tänka sig att en sådan konstnär blivit så bortglömd i över hundra år om könet varit ett annat.

Av föräldrarna tycks hon ha fått ett väldigt jäklar-anamma. Den mångsysslande fadern Carl Eduard Maier var konditor, kaféidkare, språk- och musiklärare, översättare, försäljare av pianon och orglar samt konsert- och festivalarrangör med en musikdirektörsexamen från året innan Amanda föddes. Tjugo år senare blev hon själv landets första kvinnliga musikdirektör, en fullständig sensation år 1872.

Till Leipzig gick färden för studier, hos violinläraren där träffade hon sonen Julius. De förlovades 1876 och gifte sig 1880 i Amandas hemstad. Violinsonaten i h-moll från 1873 hör till hennes tidiga, produktiva skaparperiod, den imponerande violinkonserten kom 1875. Sonaten komponerades i Leipzig, tillägnades ”min käre Fader…”, och är av en kvalitet som hade gett en fast plats på repertoaren om tonsättaren då varit mer bekant.

Det sena sjuttiotalet präglades av hårt turnerande som violinist, exempelvis 31 konserter i 26 norska och svenska städer under 1878 och i flera europeiska länder året därpå. Solistkarriären avbröts vid giftermålet och framför allt efter sonen Julius juniors födelse 1881, men Amanda fortsatte att komponera. Man hade bosatt sig i Amsterdam och det unga paret ordnade uppskattade musikaliska salonger för tidens främsta musikpersonligheter. Anton Rubinstein, Joseph Joachim, Johannes Brahms, Edvard Grieg … inte minst den senare med hustrun Nina blev mycket nära vänner. En lycklig tillvaro, men molnen hopade sig. Amanda fick tre missfall, och efter att hon fött en andra son började hälsoproblemen med lungorna (oklart om det var tuberkulos) som hon aldrig riktigt hämtade sig från, och som allt för tidigt tog hennes liv sommaren 1894.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Amanda Maier-Röntgen

Född: 19 februari 1853 i Landskrona

Död: 15 juli 1894 i Amsterdam

Utbildning: Violin- och pianostudier för fadern, sedan studier vid Kungliga Musikaliska Akademien inklusive kompositions- och harmonilära. Privata studier i komposition och violin i Leipzig, för Carl Reinecke respektive Engelbert Röntgen.

Verk: Underbar violinkonsert (tyvärr är bara första satsen bevarad), stråkkvartett och en nu förlorad pianotrio, utsökt pianokvartett, Svenska visor och danser för violin och piano (komponerade tillsammans med maken), solopianomusik och sånger.

Hårt arbetande pionjär: Då sextonåriga Amanda kom till Stockholm blev hon snabbt lärarnas favorit, med högsta betyg i violin, piano, orgel, komposition, kontrapunkt, musikhistoria och estetiska ämnen. Sveriges första kvinnliga musikdirektör. I Tyskland uruppförde hon 1875 sin violinkonsert, och spelade den i Stockholm året därpå. Tungt och mycket uppskattat namn vid musikaliska salonger med gräddan av Europas storstjärnor.

Kan man tänka sig att någon av dagens stora hitmakare samtidigt tillhörde de absolut främsta violinisterna, och spelade in versioner av Beethovens och Brahms konserter för instrumentet som om 80–90 år fortfarande skulle räknas till de allra mest legendariska? Nja, där befinner vi oss nog i en annan tid. Till exempel i Fritz Kreislers tid. Hans vänliga örhängen för violin håller än idag, liksom hans skivinspelningar. Äkta ”wienerisch” charm som person, som artist och gällande klang och spelsätt, är hur han alltid beskrivits överallt.

Förändringsbenägen (numera så viktigt) tycks han också ha varit. Efter en enorm turnéframgång i USA i lägre tonåren sökte han sig till Wiener Philharmoniker, men avvisades av konsertmästaren Arnold Rosé. Fritz vibrato ansågs inte ”orkestermässigt”. Han blev så sur att han i åratal ägnade sig åt annat (se tonsättarrutan). Lite av en skojare var han allt också, i betydelsen gott skämtlynne men även i den lite mer bedrägliga varianten.

Konsertprogrammen innehöll ofta verk med olika gamla mästare som angivna upphovsmän, Boccherini, Couperin eller Vivaldi. 1935 gick Kreisler plötsligt ut med att han hade skrivit dem själv. Kritiken som följde rann av charmören: ”Ni har ju redan tyckt om styckena … namnet ändras, värdet består!” Därefter betecknades de exempelvis som ”i Pugnanis stil”. Så är det med Introduktion och allegro, en pärla publicerad 1910 som violinister alltid älskat att kasta sig över. Gaetano Pugnani (1731–98) satt i Turins hovkapell och kom med tiden att leda ensemblen, turnerade flitigt i Europa och var mer känd som violinist än som kompositör. Efter andra världskrigets utbrott slog sig Kreisler ned för gott i USA och blev amerikansk medborgare 1943. 1941 hade han blivit påkörd av en lastbil i New York, vilket resulterade i en skallfraktur, en veckas koma och 18 månader utan konserter. Därpå gjorde han en lysande comeback vid 67 års ålder. Han uppträdde offentligt för sista gången 1947, men fortsatte med radioinspelningar ytterligare några år.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Fritz Kreisler:

Född: 2 februari 1875 i Wien.

Död: 29 januari 1962 i New York City.

Utbildning: Violinstudier för fadern från fyra års ålder, vid sju i strid mot åldersgränsen på det dubbla antagen till Wien-konservatoriet med lärare som Josef Hellmesberger d y (violin) och Anton Bruckner (musikteori). Därpå Pariskonservatoriet (Joseph Massart respektive Léo Delibes och Jules Massenet).

Verk: Hits som Liebesleid, Liebesfreud och Caprice viennois. en rad pastischer (se verkkommentar), en stråkkvartett, operetterna Apple Blossoms och Sissy, filmmusik till The King Steps Out.

En brokig karriär: Underbarn som ovan, succéturné i USA 1888, nekades jobb i Wienerfilharmonikerna. Skippade musiken och blev medicinare i faderns fotspår. Sedan målarstudier i Paris och Rom. Tröttnade, for till Wien och armén. Ett år räckte, violinen till heders igen. Åtta veckor ensam på landet, så en andra debut och nya USA-succéer. Militär igen i första världskriget, snart ärofullt sårad (självbiografin heter Four Weeks in the Trenches: The War Story of a Violinist). Nytt turnerande och dundersuccé i New York 1919.

Edvard Grieg, Norges främsta företrädare för nationalromantiken och starkt bidragande till återskapandet av en norsk nationalidentitet efter århundraden i Danmarks skugga och påtvingad union med Sverige, verkar själv inte ha haft ett helt okomplicerat förhållande till saken. Då han arbetade med skådespelsmusiken till Henrik Ibsens Peer Gynt hade han till exempel följande att säga om en av de mest berömda scenerna: Jag har skrivit något för bergakungens sal som klingar så mycket av komocka, det ultranorska och det självtillräckliga att jag bokstavligen knappt kan lyssna på det. Å andra sidan var han snar att försvara sig då hans lärare i Köpenhamn, Niels W. Gade, menade att Violinsonat nr 2 i G-dur från 1867 var ”för norsk”. Trotsigt deklarerade Grieg att hans nästa sonat skulle bli än mer norsk. Fast då han som 56-åring summerade sitt skapande menade tonsättaren att de tre violinsonaterna tillhörde hans bästa verk och representerade olika perioder på ett bra sätt: Den första naiv och rik på idéer, den andra nationell och den tredje med en bredare horisont. G-dursonaten skrevs i Oslo under en viktig tid i Griegs liv, då han gifte sig med sin kusin Nina Hagerup. Faktiskt tillkom sonaten under den tre veckor långa smekmånaden, inte undra på att grundstämningen är ljus. Han började samtidigt bli ett känt namn i hela Europa. Den är tillägnad kompositören, dirigenten och violinisten Johan Svendsen. Griegs yngre tonsättarkollega Gerhard Schjelderup underströk å sin sida mörkare drag i denna sonat: Den är gåvan till världen från en man som har huttrat i nattens kalla dimmor. Angående sonatens tragiska kvaliteter betraktade han verket som mer norskt än den första sonaten, och menade att ett Norge utan tragedi är inte ett komplett Norge. Grieg kom att möta Franz Liszt i Rom vid två tillfällen. Denne var en mycket välvillig supporter, som tidigare säkrat ett statligt stipendium för den unge norrmannen genom ett rekommendationsbrev, fast de då ännu aldrig träffats. Till första mötet medförde Grieg G-dursonaten. Liszt spelade den a prima vista på piano och inkluderade därvid violinstämman. Stor förtjusning, och Liszts starka stöd betraktade Grieg sedan under resten av sitt liv som en verklig skatt.

Text: Gunnar Lanzky-Otto