arrow

Kammarmusik Britta Byström

Radiosymfonikernas solohornist Chris Parkes inleder med Jörg Widmanns virtuosa Air för solohorn som trots sin svårighetsgrad skall låta lätt, som en enkel melodi. Johannes Brahms fyrsatsiga Violinsonat nr 3 d-moll bjuder såväl Radiosymfonikernas konsertmästare Malin Broman som pianisten Simon Crawford-Phillips att briljera på sina respektive instrument. Konsertens huvudnummer är uruppförandet av Britta Byströms horntrio Diagonal musik, inspirerad av målaren och skulptören Olle Bærtlings geometriska konstverk. Hans särpräglade stil går in i musiken med parallella drag och klanger som gradvis blandar sig med varandra.

Hör Britta Byström beskriva sitt arbete som tonsättare (på engelska, ej textat)

Oktober månad bjuder på tre gånger Britta Byström. Den prisbelönade svenska tonsättaren presenteras i såväl symfonisk musik som kammarmusik, däribland en nyskriven dubbelkonsert.


Medverkande

 

Violinisten Malin Broman är konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester, med en lång meritlista inom såväl symfoniorkester- som kammarmusikrepertoaren. Hon är internationellt efterfrågad både som solist och konsertmästare/musikalisk ledare. Broman undervisar också, bland annat vid Guildhall School of Music and Drama i London. Hon ingår i den internationellt framgångsrika Kungsbacka pianotrio, är medgrundare till Stockholm Syndrome Ensemble och konstnärlig ledare för kammarorkestern Musica Vitae.

Chris Parkes är solohornist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan höstsäsongen 2010, och hjärtligt välkommen är han här hos oss i Berwaldhallen. Han kom närmast från ett par år på den prestigefyllda posten som solohornist i Royal Philharmonic Orchestra i London, dessförinnan satt han i London Philharmonic Orchestra. Chris är även medlem av den berömda kvintetten Fine Arts Brass Ensemble.

Simon Crawford-Phillips är verksam som dirigent, solist och kammarmusiker, och har spelat en bred repertoar med orkestrar som Academy of Saint-Martin-in-the-Fields, English Chamber Orchestra och Halléorkestern. Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkesters konsertmästare Malin Broman tillhör han grundarna av Kungsbacka Pianotrio, hörd i såväl Carnegie Hall som i stora europeiska konserthus.

Musiken

Ungefärliga tider

Jörg Widmann undersöker valthornets Janusansikte i det 9 minuter långa Air (2005). Stycket baserar sig på en enkel ”air” i betydelsen av melodi, men kräver samtidigt en högst virtuos teknik, enligt Widmann själv. ”Ljudmaterialet är uppbyggt av diverse naturliga harmoniska serier, som emellanåt överlappar”, säger Widmann. ”Genom detta mikrotonala kosmos och det ständiga skiftandet mellan öppna och stoppade noter, så skapas ett spännande naturligt verk kring temat närhet och distans.”

Det vackra, blanka och kraftfulla valthornet med sin runda och varma ton härstammar ursprungligen från hornen som kom från faktiska djur och sedermera kom att emuleras i metall. Jakthornet och jägarhornet, som utvecklades från de svårspelade kohornen, användes tidigt för att signalera över stora avstånd och de kan väl ses som föregångare till dagens mobiltelefoner. Styrkan i valthornet gör det lämpligt för musikstilar när det det ska låta stort och pampigt. Instrumentet används ofta i filmmusik som kännetecknas av just dramatik och kraft. Att det gör sig bra i mäktiga partier gör det också lämpligt för att signalera vördnad inför kungligheter.

Valthornet har en längd på nästan fyra meter om det skulle vecklas ut i hela sin längd, vilket gör det till det längsta brassinstrumentet. Det kan spelas lika svagt och mjukt som det kan spelas starkt, och det är denna spännande övergång från intimitet till distans samt valthornets särskilda egenheter, som Widmann lägger särskild vikt vid i sitt stycke. Till en början användes valthornet sällan till självständiga uppgifter, utan mest för harmoniutfyllnad. Mozart började dock använda valthornet även i liten ensemble och Beethoven lät det vara att av de sju instrumenten i sin berömda Septett op 20 (1799). Prokofjev undersökte även valthornets mer kusliga sidor i vargens mörka och skorrande motiv i Peter och vargen (1936).

Brahms, Wagner, Britten och Strauss är några tonsättare till som tog tillvara på valthornets potential. Det är nämnvärt då Widmann tar särskild hänsyn till musikalisk tradition i sitt tonsättande. Hans musik går ofta i dialog och spinner vidare på tidigare verk. Widmann undersöker särskilt sprickorna i den ursprungliga musiken och intresserar sig särskilt för disharmonier. Därigenom låter han oss uppleva de stora och välspelade tonsättarna som på nytt i sina referenstunga verk.

Text: Mats Hansson

Kort om tonsättaren

Född: 19 juni 1973 i München, Tyskland.

Utbildning: Studerade klarinett för Gerd Starke på musik- och teaterhögskolan i München och Charles Neidich på Juilliard School i New York.

Verk i urval: Jagdquartett (2003) hämtar sitt namn från Mozarts verk med samma namn och bygger vidare på första satsen ur Beethovens sjunde symfoni i en långt mörkare, kusligare och skruvad riktning. Librettot till operan Babylon (2012) är skrivet av filosofen Peter Sloterdijk, en av Tysklands mest framstående tänkare i dagsläget. Den 90 minuter långa operan Absences (1990) skrev Widmann redan som 16 åring.

Om klarinetten, kompositionen och glömskan: Widmann har alltid improviserat, ända sedan han började spela klarinett som sjuåring efter att ha lyssnat på Mozart. Han skrev ner vad han improviserade för att han aldrig kunde minnas de bra bitarna som han hade spelat tidigare, och med tidens gång har han helt enkelt utvecklat nedskrivandet. I grunden mynnar alla Widmanns kompositioner ur hans kärlek till klarinetten. Den när allting han gör.

Johannes Brahms musik utmärks av rytmisk frihet och ädla melodier. Violinsonat i d-moll (1888) är särskilt varm och inbjudande med sitt lyriska samspel mellan pianot och violinen – vacker musik skriven i vackra landskap. Brahms reste till intagande omgivningar under sommarmånaderna och älskade att ta långa promenader på landsbygden för att utveckla sina idéer. Många av hans finaste verk tillkom under sommaren. 1877 skriver han på besök i den Österrikiska orten Pörtschach am Wörthersee: ”luften är så full av melodier att man måste vara försiktig med att inte trampa på någon av dem.” Orden påminner om en av W B  Yeats (1865–1939) mest kända rader: ”I have spread my dreams under your feet. Tread softly because you tread on my dreams.” Även Violinsonat i d-moll som var Brahms tredje och sista tillkom under sommaren, främst 1886 då Brahms reste till Hofstetten i Schweiz och bodde nära den gamla staden, barockslottet och höglandsområdet Berner Oberland. Stycket färdigställdes dock inte förrän två år senare i Budapest, Ungern, med tonsättaren själv vid pianot.

Robert Schumann och Clara Schumann fick höra några av Brahms verk i sitt hem i Düsseldorf när han var 20 år och de blev hänförda. Robert var då en etablerad kompositör och musikkritiker. Han skriver: ”En ung man har kommit som sågs av nåderna och hjältarna som barn. Hans namn är Johannes Brahms […] han har alla yttre tecken som säger: Här är en av de utvalda!” Brahms hade tveklöst musikörat, men han var också oerhört självkritisk. Hans första violinsonat påbörjade han så tidigt som 1853, men den var inte färdig förrän 1879. Det tog honom åtskilliga år att hitta ett tillräckligt mjukt pianoljud som gav plats åt violinen. Den tredje violinsonaten skiljer sig från de tidigare. Den innehåller fyra satser till skillnad från de andra som bara innehåller tre. Violinsonat i d-moll är också oroligare, stormigare och mer symfonisk. Det finns en ständig känsla av brådska som präglar första satsen och en känsla av att den kräver större utrymme för att spelas upp. Mellansatserna ger andrum med sin enkelhet och stillhet, men fjärde satsen återvänder med desto mer kraft till stycket med sin 6/8-rytm och en häftig argumentation mellan pianot och violinen, där båda instrumenten strävar efter uppmärksamhet på vägen mot klimax och den böljande avslutningen.

Text: Mats Hansson

 

Kort om tonsättaren

Född: 7 maj 1833, Hamburg, Tyskland.

Död: 3 april 1897, Wien, Österrike.

Verk i urval: Fyra symfonier, Ein deutsches Requiem, Violinkonsert, Ungerska danser, Klarinettkvintetten, Schicksalslied, Fest und Gedänksprüche.

Den fräcke Brahms: I ett brev till vännen Hermann Levi skriver Brahms att han, mot sin vilja, måste avsluta brevet eftersom: ”en ung dam som önskar sig lära allt om beröring (av pianotangenterna) väntar redan.”

 

 

Pianot är preparerat i Diagonal musik – man har blottat strängarna och stoppat in lite vad man har lust för så nya klanger uppstår. Stycket är en trio för valthorn, violin och preparerat piano i tolv fristående satser, där Britta Byström har velat ”åstadkomma pianoklanger som gradvis närmar sig de andra instrumenten i ett slags ‘klangliga diagonaler’”. Instrumentens snarlika klangfärger och känsligheten för musikens resonans är utmärkande för det Byströmska soundet. Idealet som hon bygger vidare från är ”det perfekta samspelet mellan tonhöjd och klangfärg, en nivå där dessa två är oskiljaktiga”. Klangpaletten som musiker har tillgång till idag är större än vad tidigare tonsättare arbetade med, vilket möjliggör Byströms ofta glittriga sound som uppnås med hjälp av många övertoner. Hon berättar att hon upplöser och vrider på klangerna, ”trevar mig fram med utgångspunkt i mitt gehör. Om man vill låna ett begrepp från konstvärlden kan man säga att musiken är nonfigurativ.”

Diagonal musik hämtar inspiration från Olle Bærtlings geometriska och just nonfigurativa målningar. Bærtling fann 1952 sin öppna form, öppna trianglar med färger som varken ger association till någon form eller föremål. Med ”öppen form” menade han ett måleri som inte begränsas av dukens ram. Den är bara en praktisk gräns som själva konstverket strävar ut genom. ”Allt är rörelse, allt rör sig. Någon stabil punkt finns ej i universum”, skriver Bærtling i Prolog ur ett manifest till öppen form, där hans fascination till världsrymden och rörelsen framträder. Genom sin storslagna monumentalarkitektur och måleri som utmärks av fart och händelseförlopp som äger rum utanför vårt synfält, så visualiserade han människans skaparkraft. ”Konsten skall uttrycka den oändliga rikedom som finns i människans inre,” skriver Bærtling och skapade sina öppna former som teleskop för att skåda in i framtiden och ta spjärn ut i världsrymden.

I Diagonal musik är linjernas möte också något som betraktaren får föreställa sig precis som i Bærtlings konstverk. ”Dessa målningar har jag försökt överföra till musik,” skriver Byström, ”både så tillvida att man får höra många olika versioner av samma motiv, men också i den meningen att de tre instrumenten följer var sin linje och att dessa linjer gradvis närmar sig varandra, men sällan förenas.” Verket är tillägnat Christopher Parks, Malin Broman och Simon Crawford-Phillips.

Text: Mats Hansson

Kort om tonsättaren

Född: 14 mars 1977 i Sundsvall.

Utbildning: Började som trumpetelev på Kommunala Musikskolan. Studerade från 1995 komposition vid Musikhögskolan i Stockholm för bland andra Pär Lindgren och Bent Sørensen, där hon tog examen 2001.

Kännetecken: Atmosfärisk, impressionistisk och gehörsbunden musik som ofta rör sig i ett ljust register, samt präglas av långa efterklanger och stor klangpalett. Starkt påverkad, enligt egen utsaga, av Debussy, Ravel och Bach.

Verk i urval: Fler verk lånar titlar från klassiker inom litteratur, film, konst och musik. Der Vogel der Nacht (2019) refererar till en partitur-anteckning av Mahler. Farewell Variations (2015) refererar till Farväl-symfonin av Haydn. Invisible Cities (2013) och Picnic at Hanging Rock (2010) är namn som hämtas från filmer som bygger på romaner med samma namn. De nyare verken Infinite Rooms, Segelnde Stadt och Diagonal musik hämtar i sin tur namn från installationer och målningar.

Om problem med efterklanger: Byströms verk är rika på långa efterklanger. Cymbalerna dämpas sällan utan vävs in i musiken som följer, detsamma gäller stråkarnas pizzicaton. Efterklangerna skapar en gränslös, flytande och atmosfärisk känsla i hennes upplösande och klangrika orkesterverk, men ställer tyvärr till det vid skivinspelningar. Det går inte att klippa var som helst eftersom det just skulle förstöra efterklangerna. Längre stycken måste därför sitta i en tagning. Ja, ibland är det lätta och befriande både krävande och komplicerat …

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 5 min

Konsertintroduktion 11 okt mars kl 17:00. Britta Byström i samtal med Simon Crawford-Phillips

Biljetter