arrow

I Firenze av Helena Munktell

Urpremiären på Helena Munktells enaktsopera I Firenze på Stockholmsoperan våren 1889 var en stor framgång. Kritikerna framhöll Munktells melodiska begåvning, harmoniska uppfinningsförmåga och säkerhet i formbehandlingen.  Trots det har I Firenze legat ospelad sedan början av 1890-talet.

Hör musikforskaren Christina Tobeck berätta mer om Helena Munktell och hennes enaktsopera I Firenze här.

Några noterade också de franska influenserna. I Firenze är den första operan av en svensk, kvinnlig tonsättare som togs upp på Kungliga Operan. Några år senare framfördes den vid en halvprivat tillställning i Paris, och också där fick den lovord i pressen. Trots det har I Firenze legat ospelad sedan början av 1890-talet. Handlingen är ett enkelt triangeldrama, och verket benämns ibland som operett, eftersom det har talad dialog. Efter cirka 125 års törnrosasömn väcks nu partituret till liv, och den charmiga och tidstypiska lilla operan kommer åter att klinga.

Konserten inleds med Helena Munktells dramatiska och koloristiskt rika orkesterverk Bränningar, en symfonisk havsskildring från 1890-talet.

HELENA MUNKTELL PÅ MANLIGA DOMÄNER
”Jag vidblir att kapellmästare får svårare än andra att komma in i himmelriket!”

Orden är Helena Munktells, nedskrivna på ett odaterat visitkort, som hon sände till sin vän och tonsättarkollega Elfrida Andrée. Genom att komponera opera och orkesterverk dristade sig Helena Munktell till att ge sig in på musikaliska domäner som dittills varit förbehållna män. Den sortens verk är avsedda att framföras offentligt, och därmed var hon beroende av dessa ogina kapellmästare. Dessutom konkurrerade hon med de manliga tonsättarna om ett redan ytterst begränsat utrymme i musiklivet. Länge var det en spridd uppfattning att kvinnor inte var kapabla till konstnärligt skapande över huvud taget, och i Sverige tycks den åsikten ha varit mera utbredd än i vissa andra länder på kontinenten. Under Helena Munktells livstid spelades endast ett av hennes orkesterverk i Sverige. Det var Konsertföreningen i Stockholm som 1916 tog upp hennes Dalsvit på en symfonimatiné. Men uruppförandet hade ägt rum i Paris sex år tidigare, då Marcel Labey dirigerade den välrenommerade Lamoureuxorkestern. Labey undervisade vid Schola Cantorum i Paris, en musikskola där tonsättaren Vincent d’Indy var en av ledarna. Ända sedan slutet av 1880-talet hade Helena Munktell kontakt med denne förgrundsgestalt i dåtidens franska musikliv, och senare tog hon lektioner för honom. Det var då hon alltmer kom att ägna sig åt att komponera för orkester, och d’Indy hjälpte henne att få också andra verk framförda.

Akademiledamot, en hedersbetygelse
Över lag hade Helena Munktell lättare att få sin musik spelad utomlands än i Sverige. Den symfoniska dikten Bränningar uruppfördes i Monte Carlo 1898, medan det första svenska framförandet inte kom förrän efter hennes död. Det var med detta dramatiska och koloristiskt rika orkesterverk Kungl Musikaliska akademien öppnade sin högtidsdag i kunglig närvaro en av de första dagarna i november 1919. Akademisekreteraren Olallo Morales framhöll inledningsvis parentationen över Helena Munktell, som gått bort ett par månader tidigare, att hon var ”den första svenska kvinnliga komponist, som skapat ett verk på operans område”. Även om hon i likhet med andra kvinnliga tonsättare känt sig motarbetad av manliga musikerkolleger, hade hon ändå till sin stora glädje blivit invald som ledamot av Musikaliska akademien våren 1915. Denna hedersbetygelse var utan tvekan ett erkännande, särskilt som hon var den första kvinnliga ledamot som invalts uteslutande på meriter såsom tonsättare. – Den elva år äldre Elfrida Andrée var ledamot sedan 1879, men förutom tonsättare var hon domkyrkoorganist, och den tjänsten vägde säkert tillsammans med hennes musikskapande tungt vid invalet.

Uppväxt i kulturell herrgårdsmiljö
I Olallo Morales minnesord över Helena Munktell heter det vidare, att hon var dotter till ”den talangfulle pianisten och musikvännen patron Henrik Munktell”. Fadern var visserligen inte yrkesmusiker, men som musikaliskt aktiv och initierad amatör hade också han varit ledamot av Akademien. Henrik Munktell drev Grycksbo pappersbruk strax utanför Falun, och Helena växte upp i en välbärgad herrgårdsmiljö. Morales berättade, att det ”gästfria Munktellska hemmet var samlingsplatsen för huvudstadens främsta musikaliska och litterära personligheter, och detta artistiska umgänge, till vilket räknades fröken Munktells första lärare Ludvig Norman och Joseph Dente, var ägnat att väcka och odla hennes konstnärliga anlag.” I sin ungdom studerade Helena Munktell med framgång såväl sång som piano, och dessutom fick hon undervisning i musikteori och komposition. I sitt tal hade Morales kunnat nämna, att även Conrad Nordqvist och Johan Lindegren hörde till hennes namnkunniga lärare i Stockholm.

Musikaliskt franskinfluerad
Helena Munktell reste tidigt utomlands, och från och med 1880-talet fram till omkring 1910 tillbringade hon som regel en stor del av vinterhalvåret i Paris. Under somrarna ville hon däremot alltid njuta av naturen i sitt älskade Dalarna, där hon lät bygga ett timrat hus med utsikt över Siljan. Som vuxen såg sig Helena Munktell sannolikt i första hand som tonsättare, även om hon var en skicklig pianist och ofta ackompanjerade sångare som framförde hennes romanser. Hon skaffade sig en grundlig skolning. I Paris studerade hon för bland andra Benjamin Godard och på 1890-talet för Vincent d’Indy. I sitt komponerande var hon tydligt franskorienterad, och under sina långa Parisvistelser hade hon goda möjligheter att lyssna till musik av olika slag, inte minst operakonsten stod på en hög nivå. Paris ansågs vara sångens huvudstad, och många sångare fanns i Helena Munktells vänkrets både i Frankrike och hemma i Sverige. Också på Stockholmsoperan spelades för övrigt mycket fransk repertoar under senare delen av 1800-talet, och opéra comique, dvs. lättare musikdramatiska verk med talad dialog, var en populär genre.

I Firenze – en framgång
Till stor del består Helena Munktells produktion av romanser och annan vokalmusik. På 1880-talet började hon så komponera en opera, I Firenze, till libretto av Daniel Fallström, en känd och populär författare och journalist. Formmässigt är det just en komisk opéra comique eller ett sångspel med handlingen – ett tämligen okomplicerat triangeldrama – förlagd till en konstnärsateljé i Florens på 1400-talet. Urpremiären ägde rum på Kungl. Teatern i det gamla operahuset den 29 maj 1889, och eftersom denna enaktare inte fyller en hel kväll, kombinerades den med ett framförande av Donizettis Regementets dotter.

Efter premiären kunde man i Dagens Nyheter läsa, att I Firenze ”rönte en stor och berättigad framgång”, och Helena Munktell fick flera gånger gå in på scenen för att ta emot applåder. Musiken beskrivs som ”melodiös och omsorgsfullt utarbetad i harmoniskt hänseende” och ”hållen i nyfranska skolans stil”. Den sägs vara ”präktigt instrumenterad för stor orkester af fröken Munktells lärare hofkapellmästaren Dente.” I Aftonbladet skrev Adolf Lindgren dock att han ansåg att orkestersatsen var i tyngsta laget och inte riktigt passade Helena Munktells lättare, franska stil. Om ”tonsättarinnan ämnar fullfölja sin så lyckligt och lofvande begynta verksamhet för scenen”, hoppades Lindgren att hon i fortsättningen själv skulle göra instrumentationen. – Senare reviderade hon operans orkestersats. Strax efter det att den trettonde och sista föreställningen av I Firenze gått över tiljorna i Stockholm våren 1892, framfördes operan vid en halvprivat tillställning i Paris. Då sjöngs den på franska, och orkesterpartiet var reducerat till piano, violin och harpa. Benjamin Godard, Helena Munktells lärare, dirigerade och pianostämman utfördes av henne själv. Bland åhörarna, som fyllde Helena Munktells systers rymliga ateljé, fanns d’Indy och översättaren Armand Silvestre liksom en del franska musikkritiker. Och recensionerna i fransk press blev väl så positiva som tidigare i den svenska. Godard försökte intressera chefen för Opéra Comique att ta upp I Firenze, men tyvärr blev det aldrig någon uppsättning vare sig där eller på någon annan teater i Paris. Av allt att döma har partituret till Helena Munktells opera inte klingat sedan den gången det begav sig i Emma Sparres ateljé för 125 år sedan.

Vidgade uttrycksmedel
Efter arbetet med I Firenze började Helena Munktell på 1890-talet att ägna sig åt symfoniskt komponerande. Orkesterns färgpalett och uttrycksmöjligheter tycks ha lockat henne. Även om det inte kunnat beläggas, förefaller det troligt att hon bland annat hade tillfälle att lyssna till ny, impressionistiskt skimrande musik av Debussy. I början av 1890-talet blev de båda invalda i Société Nationale de Musique, som efter det att d’Indy tagit över ledningen, öppnats också för musik av utländska tonsättare. Helena Munktell fick flera verk framförda på sällskapets konserter, bland annat orkesterballaden Isjungfrun med text av konstnären Emma Sparre, Helena Munktells syster. Ett medlemskap i Société Nationale de Musique måste ha imponerat även på dem hemma i Sverige, som annars inte hade mycket till övers för ”fruntimmerskonst”. Med den symfoniska dikten Bränningar visar Helena Munktell att hon kunde behandla en orkester och också bygga upp ett verk i större format med ett begränsat och väl utnyttjat musikaliskt material. Själv benämner hon det ensatsiga stycket ”symfonisk bild”, och inspirationen till denna storslagna havsskildring ska hon ha fått under en vistelse på Rivieran i början av 1890-talet. Den franske tonsättaren och pianisten Théodore Lack utbrast en gång apropå Helena Munktell och hennes musikskapande – och det var säkert tänkt att uppfattas som högsta beröm:”Ce n’est pas une femme qui compose, c’est un compositeur!” – ”det är inte en kvinna som skriver musik, det är en kompositör!” Även i Sverige blev så småningom allt flera av Helena Munktells kolleger övertygade om hennes professionalism och konstnärsskap. När Föreningen Svenska Tonsättare bildades 1918 var hon den enda kvinnan bland de 38 stiftarna.
Text: Christina Tobeck


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Radiokören är ensemblen som tar ut riktningen för andra att följa. I över 90 år har de förvaltat den svenska a cappella-traditionen och det legendariska klangidealet som Eric Ericson skapade på 1900-talet och bjuder samtidigt på en framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar från tidig musik till helt nyskrivna verk. Körmedlemmarnas förmåga att växelvis sjunga solistiskt och i nästa stund smälta in i körens tätt sammanvävda klang skapar ett instrument som har kallats en av världens bästa körer. Över hela världen prisas deras inspelningar och konserter och med sin chefsdirigent Peter Dijkstra fortsätter de ständigt att utvecklas.

Tobias Ringborg är lika framgångsrik i operahus som på konsertestraderna – som dirigent, solist och kammarmusiker. Som violinsolist har Tobias Ringborg gästat samtliga svenska symfoni- och kammarorkestrar och samarbetat med dirigenter som Gennady Rozhdestvensky, Neeme Järvi, Okko Kamu, Sakari Oramo och Daniel Harding. Han är en aktiv förkämpe för svensk musik och har spelat in ett 20-tal skivor med kammarmusik och violinkonserter av företrädesvis svenska tonsättare. År 2000 inledde Tobias Ringborg en karriär som dirigent och har sedan dess framträtt med samtliga svenska och många skandinaviska orkestrar, ofta i den dubbla rollen som solist och dirigent. Han hyser en livslång passion för opera och debuterade 2001 som operadirigent på Folkoperan med Verdis La traviata och har sedan dess framträtt på operahus i bland annat Skandinavien, Tyskland, England, Skottland och Nya Zealand.

Gemma

Lyriska koloratursopran har tagit henne till några av de mest prestigefyllda scenerna i världen, från BBC Proms och Aldeburgh Festival till Kungliga Operan och Teatro Colon i Buenos Aires. Hon har snabbt etablerat sig som en av den yngre genrationens ledande svenska operasångerskor. Susanna gjorde sin professionella debut som Zerlina i Don Giovanni på Grange Park Opera i England och har sedan dess varit engagerad av Kungliga Operan, Covent Garden, Opera North, Engelska nationaloperan, Danska operan, Salzburgfestivalen, Nürnbergoperan, Göteborgsoperan och Operan i Leipzig där hon ingick i ensemblen 2007/09.

Stefano

Joel har studerat vid Musikkonservatoriet i Falun och utexaminerades 2011 från Operahögskolan i Stockholm. Därefter följde studier vid Vocal Arts i Nürnberg. Han har sjungit roller som Pastore och Spirito i L’Orfeo vid Drottningholms Slottsteater, där han även sjungit Belfiore i Mozarts La finta giardiniera och Ferrando i Mozarts Cosi fan tutte i regi av Sigrid T’Hooft. Joel Annmo är i höst aktuell som Jonathan i Victoria Borisova-Ollas opera Dracula och som Tamino i Trollflöjten på Kungliga Operan. Joel Annmo har vunnit Luciano Pavarotti Award och Gösta Winbergh Competition på Confidencen. Han har även erhållit
stipendium ur Christina Nilssons fond och stipendium från Anders Wall.

Bardi

Fredrik är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm. Han har varit engagerad vid de flesta skandinaviska operahus samt uppträtt vid Brooklyn Academy of Music i New York och Chicago Opera Theater. Bland roller han sjungit kan nämnas Figaro i Barberaren i Sevilla, Germont i La traviata, Marcello i La bohème, titelrollen i Rigoletto, Amfortas i Parsifal, Jago i Othello, Escamillo i Carmen, titelrollen i Wozzeck, Leporello i Don Giovanni och Wotan i Rhenguldet. Vid Chicago Opera Theater har han sjungit Don Profondo i Rossinis Resan till Reims och Don Bartolo i Figaros bröllop. Fredrik Zetterström tilldelades Tidskriften Operas pris 2012 för sin rolltolkning av Wozzeck på Norrlandsoperan som även visades i SVT.

Bembo

Marcus är sedan 15 år tillbaka en av Sveriges mest anlitade sångare med ett 60-tal roller på repertoaren. Han har haft engagemang på de flesta svenska teatrar och på en rad europeiska samt konserterat på en mängd olika platser runt om i Europa och USA.

Viarducci

har alltsedan sin examen från Operahögskolan tillhört den fasta ensemblen vid Kungliga Operan där han sjungit ett stort antal roller. Niklas har även gästspelat vid Madridoperan, Frankfurtoperan, Semperoper Dresden, De Nationale Opera Amsterdam och Maggio Musicale Firenze.

Sarsapilla

Torbjörn har som operasångare de senaste åren främst varit knuten till Göteborgsoperan och Kungliga Operan samt sjungit ett antal säsonger vid Drottningholms Slottsteater. Han har regisserat uppsättningar vid bland annat Norrlandsoperan och Vadstena-Akademien, där han också varit konstnärlig ledare.

Musiken

Ungefärliga tider

 

Med den symfoniska dikten Bränningar visar Helena Munktell att hon kunde behandla en orkester och också bygga upp ett verk i större format med ett begränsat och väl utnyttjat musikaliskt material. Själv benämner hon det ensatsiga stycket ”symfonisk bild”, och inspirationen till denna storslagna havsskildring ska hon ha fått under en vistelse på Rivieran i början av 1890-talet.

Den franske tonsättaren och pianisten Théodore Lack utbrast en gång apropå Helena Munktell och hennes musikskapande – och det var säkert tänkt att uppfattas som högsta beröm: ”Ce n’est pas une femme qui compose, c’est un compositeur!” – ”det är inte en kvinna som skriver musik, det är en kompositör!”

Även i Sverige blev så småningom allt flera av Helena Munktells kolleger övertygade om hennes professionalism och konstnärsskap. När Föreningen Svenska Tonsättare bildades 1918 var hon den enda kvinnan bland de 38 stiftarna.

Text: Christina Tobeck

Urpremiären på Helena Munktells enaktsopera I Firenze på Stockholmsoperan våren 1889 var en stor framgång. Kritikerna framhöll Munktells melodiska begåvning, harmoniska uppfinningsförmåga och säkerhet i formbehandlingen. Några noterade också de franska influenserna. I Firenze är den första operan av en svensk, kvinnlig tonsättare som togs upp på Kungliga Operan. Några år senare framfördes den vid en halvprivat tillställning i Paris, och också där fick den lovord i pressen. Trots det har I Firenze legat ospelad sedan början av 1890-talet. Handlingen är ett enkelt triangeldrama, och verket benämns ibland som operett, eftersom det har talad dialog.

Efter ca 125 års törnrosasömn väcks nu partituret till liv och den charmiga och tidstypiska lilla operan kommer att klinga i ett konsertant framförande i Berwaldhallen.

Handling:
I en ateljé i 1400-talets Florens står den unge konstnären Stefano Varezzi framför ett staffli i färd med att lägga sista handen vid ett porträtt av den unga, vackra flickan Gemma, som han träffat på en karneval. Stefano har för avsikt att delta i den tävling om bästa kvinnoporträtt som hertiginnan di Vanozza har utlyst. Under sittningarna har Stefano förälskat sig i Gemma, och kärleken är ömsesidig. Men också Stefanos medtävlare, konstnären Bardi, är kär i Gemma.

När Bardi kommer in i ateljén och får se Stefanos målning, inser han att det dessvärre är ett mycket lyckat porträtt. I vredesmod ska han just till att skära sönder duken, då Bembo, Stefanos hyresvärd gör entré. Bembo beklagar sig över den slarvige Stefano, som sedan länge ligger efter med både hyra och annat. Bardi visar honom Stefanos porträtt, och Bembo blir full av beundran över den vackra kvinnan. Bardi ger honom rådet att ta tavlan i pant, eftersom priset exakt råkar motsvarar den summa Stefano är skyldig.

Då kommer plötsligt Stefano in. De båda rivalerna, Bardi och Stefano, drar sina värjor och börjar duellera. Då uppenbarar sig den beslöjade hertiginnan di Vanozza i ateljén. I sitt sällskap har hon de två professorer, som utgör juryn i hennes tävling. När hertiginnan får höra anledningen till duellen, utesluter hon Bardi från tävlingen.

Stefanos porträtt är det sista domarna har att bedöma, och de beslutar att utse honom till vinnare. Hertiginnan delar ut priset, ett skrin med femhundra dukater. Efter att ha förvissat sig om att Stefano fortfarande älskar Gemma, kastar hon tillbaka slöjan: ”den svärmiska kvinna du fann på karnevalen en kväll, din Gemma, din modell, vars högsta önskan är att dig vinna. Se hit! Och henne skall du finna.”

Text: Christina Tobeck

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 10 min, ej paus

Kl 18.00 konsertintroduktion med Christina Tobeck.
Kl 18.15 blir det ett samtal mellan de båda tonsättarna Paula af Malmborg Ward och Maria Lithell Flyg och Christina Tobeck, forskare och producent. Moderator: Magnus Lindman. Samtalet äger rum i direkt anslutning till konsertintroduktionen.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2, 21 oktober kl 19:00.