arrow

Harding tolkar Mahler 5,

Världsviolinisten Joshua Bell inledde fredagens konsert med Chaussons Poème för violin och orkester, och Ravels Tzigane. Efter paus var det premiär för Berwaldhallens livestreaming – Gustav Mahlers Symfoni nr 5 med Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester. Se hela livestreamingen av Mahlers Symfoni nr 5 från fredagens konsert här. Sändningen ligger kvar i 30 dagar.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Joshua Bell fick sin första violin vid fyra års ålder. Tio år senare debuterade han som solist med orkester hos Philadelphia Orchestra under Riccardo Muti. Sedan dess är hans berömda konsertpartners världen över oräkneliga. Den av utmärkelser kantade karriären har varit sällsynt mångsidig, inklusive flitigt arbete med filmmusik. Framträdandet som obemärkt gatumusikant i Washingtons tunnelbana för tio år sedan, ett led i ett medialt experiment, gav inte mycket pengar men enorm publicitet. Bell är medlem av president Obamas Committee on the Arts and the Humanities, och deltar i Michelle Obamas undervisningsprojekt Turnaround Arts. Sedan 2011 leder han legendariska kammarorkestern Academy of St. Martin-in-the Fields. Joshua Bells Stradivarius från 1713 bär namnet Huberman.

Musiken

Ungefärliga tider

Man har sagt att om Marcel Proust skrivit musik, så hade den kunnat låta som de alltför få verken av Ernest Chausson. Inga stora gester, men ändå ofta intensivt passionerad. Chaussons tidiga frånfälle var en stor musikhistorisk förlust. En nobel konstnär, som även ägnat sig åt skrivande och tecknande innan musiken tog över. Som påfallande många andra tonsättare var han först en rätt nödbedd juridikstuderande. Till skillnad från majoriteten av dessa blev han faktiskt färdig jurist, 1877 kunde han svära sin advokated i Paris. Samma år skrev han sin första sång, och då han två år senare i München bevittnade en föreställning av Wagners Tristan och Isolde var saken klar. Musiken fick det bli, studier inleddes vid Pariskonservatoriet för Jules Massenet, innan det visade sig att tvillingsjälen César Franck passade bättre. Chausson hade under hela sin karriär problem med prestationsångest, och kände sig som en främmande fågel i musikerkollektivet. Han var välbärgad och behövde aldrig leva av sin konst, vilket han snarast såg som ett problem. Som rik och välmående kan man sakna det lidande geniets aura. Men som sekreterare i Société nationale de musique var han en viktig stöttepelare i det parisiska musiklivet, och hans salong blev en mötesplats för litterär och musikalisk nobless som Mallarmé, Debussy, Albéniz, pianisten Alfred Cortot eller den belgiske violinisten och tonsättaren Eugène Ysaÿe. Det var den senare som gjorde honom nervös genom att be om en violinkonsert. Konsertformen skrämde, vid en tid då han ansåg sig vara på väg mot en ny frihetsfas. Svaret på beställningen blev Poème för violin och orkester, skriven 1896 och uruppförd samma år av Ysaÿe som naturligtvis också tillägnades verket. I praktiken en mycket lyrisk och uttrycksrik liten violinkonsert, enligt Chaussons levnadstecknare Jean Gallois inspirerad av en berättelse av Ivan Turgenjev. En historia fylld av svartsjuka och död med kopplingar till författarens olyckliga passion för mezzosopranen Pauline Viardot, tillika tonsättare, målare och författare – och tillsammans med sin make ingående i Chaussons bekantskapskrets. Hur det än är med den saken är Poème absolut inte programmusik. Vännen och kollegan Isaac Albéniz arrangerade i hemlighet och för egna pengar att Breitkopf publicerade partituret. Chausson behövde lite draghjälp under sina anfall av svag självkänsla.

Ernest Chausson:
Född: 21 januari 1855 i Paris.
Död: 10 juni 1899 i Limay.
Utbildning: Kompositionsstudier för Jules Massenet på Pariskonservatoriet från 1880, privata studier i samma ämne för César Franck 1880-83.
Verk: Få men utsökta orkesterverk: Symfoni B-dur, Poème för violin och orkester, de symfoniska dikterna Viviane och Soir de fête. Lysande kammarmusik som Konsert för piano, violin och stråkkvartett och Pianokvartett. Poème de l’amour et de la mer för sopran och orkester, solosånger och körverk, operan Le Roi Arthus.
Tonsättaren som mötte trafikdöden: Karriären hade börjat blomstra på allvar då Chausson tog sin sista cykeltur nära ett av sina lantställen, Château de Mioussets. Man fann honom vid foten av en backe, där han tycktes ha kraschat mot en tegelmur och ögonblickligen avlidit. På grund av hans depressiva läggning florerade självmordsrykten, sannolikt helt grundlösa, efter den tragiska händelsen.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ett virtuoseri i stil med en ungersk rapsodi, det var så Maurice Ravel betecknade Tzigane från 1924. Onekligen ett stycke som kräver sin virtuos, en svindlande utmaning för vilken solist som helst, med Paganinis berömda alternativt fruktade Capricer som modell. 1922 hade Ravel med stort intresse lyssnat till Béla Bartóks första violinsonat med den ungerska violinisten Jelly d’Aranyi och tonsättaren vid pianot. Hon var släkt med självaste Joseph Joachim, oupplösligt förknippad med Brahms och paret Schumann, och en av 1800-talets främsta violinister. Tzigane beställdes och tillägnades d’Aranyi, och uruppfördes av henne vid en Ravel-festival i London i april 1924. Verket var ännu inte orkestrerat utan hade pianoackompanjemang, fastän med det säregna tillbehöret luthéal som föreslaget alternativ. Detta belgiska patent från 1919 gör att pianot kan briljera med nya klangfärger, till exempel låta som en cimbalom, vilket ju passade utmärkt i det ungerskinspirerade sammanhanget. Uruppförandet skedde med den makalösa manicken påkopplad, men uppfinningen blev aldrig någon succé. De enda allmänna repertoarverk som använt den är av just Ravel, förutom i Tzigane förekommer den även i operan L’enfant et les sortilèges. Senare under 1924 tillkom orkesterversionen som i oktober uruppfördes i Amsterdam med Samuel Dushkin som solist, berömd inte minst för sitt nära samarbete med Igor Stravinsky. Ravels förmåga att imitera senromantiskt violinvirtuoseri var det sannerligen inget fel på, men kritikerreaktionerna på tilltaget var till en början blandade. Tonsättaren använder inga autentiska romska melodier, men formen känns igen från den ungerska folkdansen csárdás (som ursprungligen inte har något med romsk musik att göra), med en långsam inledning (lassú) och en mycket livlig fortsättning (friss).

Maurice Ravel:
Född: 7 mars 1875, Ciboure, Frankrike?
Död: 28 december 1937, Paris, Frankrike
Utbildning: Conservatoire de Paris som han relegerades från – två gånger!
Verk i urval: Boléro, Daphnis och Chloé, Pavane för en död prinsessa, Gåsmors sagor, Couperins grav, Tzigane, La valse, Pianokonsert i G-dur, Pianokonsert i D-dur för vänster hand, Barnet och förtrollningarna, Shéhérazade.
Ravel till eleven Vaughan Williams: ”Såsen du häller runt melodin är bara en smaksak. Det är den melodiska linjen som är viktig”.

Text Gunnar Lanzky-Otto

Gustav Mahlers fyra första symfonier brukar kallas ”Wunderhornsymfonierna”. Deras stämningsvärld är starkt förbunden med den tyska folkdiktsamlingen Des knaben Wunderhorn, som gavs ut i början av 1800-talet och inspirerade många av romantikens litterära och musikaliska konstnärer.

I och med den femte symfonin, som tillkom­ men under åren 1901–1902, började en ny fas i Mahlers skapande. Den är liksom nr 6 och nr 7 rent instrumental och mer absolut­ musikalisk än de föregående. Nr 5 är faktiskt den enda av hans symfonier som – så vitt vi vet – är oberoende av yttre ”program”. Gemensamt för de tre mellan­symfonierna är att de är hållna i dyster grundstämning, ibland sorgmarschartad som i nr 5, ibland hopplöst tragisk som i nr 6, ibland vibrerande av nattliga spökstämningar som i nr 7.

I den femte började Mahlers kontrapunktiska mästerskap göra sig gällande på allvar. Man har förmodat att det bland annat hade att göra med hans studier av Bachs musik under de här åren. Kontrapunktiken skulle sedan komma att utvecklas ännu mer fram till de sista verken. En höjdpunkt i det avseendet finner vi femte symfonins final.  Ett stort fugakomplex med inslag av rondo; det är inte bara frågan om enkel och dubbel fugering – sådan har många excellerat i före och efter Mahler – utan tre och till och med fyra teman genomförs samtidigt. Också scherzosatsen är rik på kontrapunktik, om än inte lika sammansatt som finalens.

Polyfonin krävde för att bli tydlig en ännu mer utvecklad instrumentationskonst än Mahlers tidigare musik. Också idet avseendet står vi i och med detta verk inför en vändpunkt. Orkesterbehandlingen var ingenting som kom av sig själv, den krävde mycket arbete. Det är inte förvånande att Mahler just den här gången fortsatte att revidera instrumentationen i åratal efter det att musiken hade blivit färdig och hade blivit uppförd. I den första versionen lär till exempel slagverkssektionen ha varit stor och utnyttjats så flitigt att tonsättarens hustru Alma förskräckt talade om en ”symfoni för slagverk ”. Av det märks inte mycket efter revideringarna.

Även Bruno Walter, som hörde uruppförandet i Köln hösten 1904, har berättat: Det var första, och som jag tror, enda gången som uppförandet av ett Mahlerverk under hans egen ledning lämnade mig otillfredsställd. Instrumentationen lät inte stämmornas komplicerade kontrapunktiska väv komma fram klart, och efteråt klagade Mahler för mig att han aldrig tycktes uppnå mästerskap i orkesterbehandling. Senare underkastade han instrumentationen den grundligaste omarbetning, som något av hans verk fått genomgå. Mottagandet av symfonin var, såvitt jag minns, mycket entusiastiskt och visade tydligt hur den allmänna uppskattningen av tonsättaren växte.

Ännu ett par år dessförinnan hade den fjärde symfonin vid uruppförandet i München mött häftig opposition och i Wien ”resulterade meningsmotsättningarna i … att det nästan kom till handgripligheter mellan entusiaster och motståndare” skriver Walter.

Första gången man hör femte symfonin upplever man nog den dystra stämningen som verkets huvudkaraktär. Man märker dock snart att det trots inledningssatsens tunga sorgmarsch och den andras upprivna atmosfär alltmer tenderar mot optimism.

Det första satsparet bildar den första av symfonins tre avdelningar. Andra delen består av tredje satsen, som är symfonins längsta. Den har funktion av centralt scherzo och pendlar mellan forcerad uppsluppenhet och nervös skugglik hemlighetsfullhet. Fjärde och femte satserna bildar tredje avdelningen. Den fjärde är det fullkomligt avspända och välkända adagiettot för stråkar och harpa, vilket slutligen övergår iden ljusa optimistiska finalen med all sin kontrapunktiska lekfullhet.

Text: Sven Kruckenberg

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Max Bruch, vars verk tidigare spelat en mera framstående roll i konsertlivet än vad de rätt sparsamma uppförandena nu låter förmoda, tillhör de konservativare bland  sekelslutets komponister. Han var en mått­full romantiker, snarast av Mendelssohns skola, oberörd av varje inflytande från den Wagner-Lisztska riktningen, en akademiker både till kynne och verksamhet. Bruch, som var född i Köln, började tidigt komponera; redan vid 14 års ålder fick han en symfoni uppförd i sin födelsestad. Från 1865 var han verksam som dirigent, bl a i Sondershausen, Berlin, Liverpool och Breslau. 1891 blev Bruch professor i komposition vid musik­högskolan i Berlin i vilken egenskap han kvarstod till 191o. Han var en betydande kraft inom det akademiska lägret, beklädde framskjutna förtroendeposter och hedrades med utmärkelser. Tyngdpunkten inom Bruchs mycket rika produktion ligger på körverkens område. Inom denna genre blev han ytterst populär, och alla körföreningar sjöng flitigt hans verk. Numera är denna popularitet förbleknad. Mest känd är Bruch numera genom sin berömda första violinkonsert, som fortfarande intar en framstående plats på violinistrepertoaren. Rätt länge spelades också hans senare violinkompositioner: den andra och tredje konserten samt Skotsk fantasi. Hans instrumentala alstring omfattar i övrigt både symfonier och kammarmusik. Bruchs bästa egen­skaper var en stor teknisk skicklighet, ett flytande, folkligt präglat melos* och en ovanlig förmåga att få allting att ”klinga”, vare sig han skrev för kör eller violin. G-mollkonserten är tillägnad den store violinmästaren Joseph Joachim, som hjälpt tonsättaren med en del violinistiska detaljer vid utarbetandet. Det var också främst genom Joachim och Eugène Ysaÿe, som verket kom att nå sin stora popularitet. Joachim spelade konserten första gången 1868 vid en musikfest i Köln, och därmed var vägen för dess kommande segertåg med ens öppnad. Konsertens första sats avviker från det sedvanliga formschemat; den är friare gestaltad och har titeln ”förspel”. I mera traditionell form håller sig andra och tredje satserna -det sköna, känslo­mättade adagiot och den friskt fram­stormande finalen med dess tacksamma men dock icke ytligt virtuosa behandling av soloinstrumentet.
*Melos, även melik eller melisk poesi, i antikens Grekland benämning på poesi avsedd att sjungas, främst använd om den äldsta lyriken, som normalt framfördes av en sångare eller kör till musikackompanjemang.

Max Bruch:
Född: 6 januari 1838, Köln, Tyskland.
Död: 20 oktober 1920, Friedenau, Tyskland.
Verk i urval: Två stycken violinkonserter , Skotsk fantasi för violin och orkester, Kol Nidrei för cello och orkester, Konsert för klarinett, viola och orkester, operan Scherz, List und Rache.
Om Konsert för två pianon a-moll: De amerikanska systrarna Rose och Ottilie Sutro beställde en pianokonsert av Bruch. Konserten skickades till dem, varpå systrarna skrev om verket i stora delar och tog dessutom åt sig äran – och copyrighten – för det. Det var också den version som systrarna  uruppförde tillsammans med Philadelphia Orchestra under Leopold Stokowski 1916. Efter att systrarna dött, hittades den ursprungliga versionen bland deras kvarlåtenskap. Konserten återställdes till Bruchs ursprungliga version och spelades för första gången in 1973.

Text Gereon Brodin

Gustav Mahlers fyra första symfonier brukar kallas ”Wunderhornsymfonierna”. Deras stämningsvärld är starkt förbunden med den tyska folkdiktsamlingen Des knaben Wunderhorn, som gavs ut i början av 1800-talet och inspirerade många av romantikens litterära och musikaliska konstnärer.

I och med den femte symfonin, som tillkom­ men under åren 1901–1902, började en ny fas i Mahlers skapande. Den är liksom nr 6 och nr 7 rent instrumental och mer absolut­ musikalisk än de föregående. Nr 5 är faktiskt den enda av hans symfonier som – så vitt vi vet – är oberoende av yttre ”program”. Gemensamt för de tre mellan­symfonierna är att de är hållna i dyster grundstämning, ibland sorgmarschartad som i nr 5, ibland hopplöst tragisk som i nr 6, ibland vibrerande av nattliga spökstämningar som i nr 7.

I den femte började Mahlers kontrapunktiska mästerskap göra sig gällande på allvar. Man har förmodat att det bland annat hade att göra med hans studier av Bachs musik under de här åren. Kontrapunktiken skulle sedan komma att utvecklas ännu mer fram till de sista verken. En höjdpunkt i det avseendet finner vi femte symfonins final.  Ett stort fugakomplex med inslag av rondo; det är inte bara frågan om enkel och dubbel fugering – sådan har många excellerat i före och efter Mahler – utan tre och till och med fyra teman genomförs samtidigt. Också scherzosatsen är rik på kontrapunktik, om än inte lika sammansatt som finalens.

Polyfonin krävde för att bli tydlig en ännu mer utvecklad instrumentationskonst än Mahlers tidigare musik. Också idet avseendet står vi i och med detta verk inför en vändpunkt. Orkesterbehandlingen var ingenting som kom av sig själv, den krävde mycket arbete. Det är inte förvånande att Mahler just den här gången fortsatte att revidera instrumentationen i åratal efter det att musiken hade blivit färdig och hade blivit uppförd. I den första versionen lär till exempel slagverkssektionen ha varit stor och utnyttjats så flitigt att tonsättarens hustru Alma förskräckt talade om en ”symfoni för slagverk ”. Av det märks inte mycket efter revideringarna.

Även Bruno Walter, som hörde uruppförandet i Köln hösten 1904, har berättat: Det var första, och som jag tror, enda gången som uppförandet av ett Mahlerverk under hans egen ledning lämnade mig otillfredsställd. Instrumentationen lät inte stämmornas komplicerade kontrapunktiska väv komma fram klart, och efteråt klagade Mahler för mig att han aldrig tycktes uppnå mästerskap i orkesterbehandling. Senare underkastade han instrumentationen den grundligaste omarbetning, som något av hans verk fått genomgå. Mottagandet av symfonin var, såvitt jag minns, mycket entusiastiskt och visade tydligt hur den allmänna uppskattningen av tonsättaren växte.

Ännu ett par år dessförinnan hade den fjärde symfonin vid uruppförandet i München mött häftig opposition och i Wien ”resulterade meningsmotsättningarna i … att det nästan kom till handgripligheter mellan entusiaster och motståndare” skriver Walter.

Första gången man hör femte symfonin upplever man nog den dystra stämningen som verkets huvudkaraktär. Man märker dock snart att det trots inledningssatsens tunga sorgmarsch och den andras upprivna atmosfär alltmer tenderar mot optimism.

Det första satsparet bildar den första av symfonins tre avdelningar. Andra delen består av tredje satsen, som är symfonins längsta. Den har funktion av centralt scherzo och pendlar mellan forcerad uppsluppenhet och nervös skugglik hemlighetsfullhet. Fjärde och femte satserna bildar tredje avdelningen. Den fjärde är det fullkomligt avspända och välkända adagiettot för stråkar och harpa, vilket slutligen övergår iden ljusa optimistiska finalen med all sin kontrapunktiska lekfullhet.

Text: Sven Kruckenberg

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus