arrow

Harding tolkar Mahler 5,

Radiosymfonikerna gör avstamp hemma i Berwaldhallen inför sin största turné på länge med Grammybelönade violinisten Joshua Bell som på fredagskvällens konsert spelar Ernest Chaussons undersköna Poème och Maurice Ravels glödheta Tzigane. Bell inleder även lördagens matinékonsert , då med Max Bruchs Violinkonsert nr 1 g-moll. Efter paus ger sig sedan Harding och orkestern sig i kast med Gustav Mahlers Symfoni nr 5.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow SÄNDS I P2 DEN 5 MAJ, 19:03 Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Joshua Bell fick sin första violin vid fyra års ålder. Tio år senare debuterade han som solist med orkester hos Philadelphia Orchestra under Riccardo Muti. Sedan dess är hans berömda konsertpartners världen över oräkneliga. Den av utmärkelser kantade karriären har varit sällsynt mångsidig, inklusive flitigt arbete med filmmusik. Framträdandet som obemärkt gatumusikant i Washingtons tunnelbana för tio år sedan, ett led i ett medialt experiment, gav inte mycket pengar men enorm publicitet. Bell är medlem av president Obamas Committee on the Arts and the Humanities, och deltar i Michelle Obamas undervisningsprojekt Turnaround Arts. Sedan 2011 leder han legendariska kammarorkestern Academy of St. Martin-in-the Fields. Joshua Bells Stradivarius från 1713 bär namnet Huberman.

Musiken

Ungefärliga tider

Man har sagt att om Marcel Proust skrivit musik, så hade den kunnat låta som de alltför få verken av Ernest Chausson. Inga stora gester, men ändå ofta intensivt passionerad. Chaussons tidiga frånfälle var en stor musikhistorisk förlust. En nobel konstnär, som även ägnat sig åt skrivande och tecknande innan musiken tog över. Som påfallande många andra tonsättare var han först en rätt nödbedd juridikstuderande. Till skillnad från majoriteten av dessa blev han faktiskt färdig jurist, 1877 kunde han svära sin advokated i Paris. Samma år skrev han sin första sång, och då han två år senare i München bevittnade en föreställning av Wagners Tristan och Isolde var saken klar. Musiken fick det bli, studier inleddes vid Pariskonservatoriet för Jules Massenet, innan det visade sig att tvillingsjälen César Franck passade bättre. Chausson hade under hela sin karriär problem med prestationsångest, och kände sig som en främmande fågel i musikerkollektivet. Han var välbärgad och behövde aldrig leva av sin konst, vilket han snarast såg som ett problem. Som rik och välmående kan man sakna det lidande geniets aura. Men som sekreterare i Société nationale de musique var han en viktig stöttepelare i det parisiska musiklivet, och hans salong blev en mötesplats för litterär och musikalisk nobless som Mallarmé, Debussy, Albéniz, pianisten Alfred Cortot eller den belgiske violinisten och tonsättaren Eugène Ysaÿe. Det var den senare som gjorde honom nervös genom att be om en violinkonsert. Konsertformen skrämde, vid en tid då han ansåg sig vara på väg mot en ny frihetsfas. Svaret på beställningen blev Poème för violin och orkester, skriven 1896 och uruppförd samma år av Ysaÿe som naturligtvis också tillägnades verket. I praktiken en mycket lyrisk och uttrycksrik liten violinkonsert, enligt Chaussons levnadstecknare Jean Gallois inspirerad av en berättelse av Ivan Turgenjev. En historia fylld av svartsjuka och död med kopplingar till författarens olyckliga passion för mezzosopranen Pauline Viardot, tillika tonsättare, målare och författare – och tillsammans med sin make ingående i Chaussons bekantskapskrets. Hur det än är med den saken är Poème absolut inte programmusik. Vännen och kollegan Isaac Albéniz arrangerade i hemlighet och för egna pengar att Breitkopf publicerade partituret. Chausson behövde lite draghjälp under sina anfall av svag självkänsla.

Ernest Chausson:
Född: 21 januari 1855 i Paris.
Död: 10 juni 1899 i Limay.
Utbildning: Kompositionsstudier för Jules Massenet på Pariskonservatoriet från 1880, privata studier i samma ämne för César Franck 1880-83.
Verk: Få men utsökta orkesterverk: Symfoni B-dur, Poème för violin och orkester, de symfoniska dikterna Viviane och Soir de fête. Lysande kammarmusik som Konsert för piano, violin och stråkkvartett och Pianokvartett. Poème de l’amour et de la mer för sopran och orkester, solosånger och körverk, operan Le Roi Arthus.
Tonsättaren som mötte trafikdöden: Karriären hade börjat blomstra på allvar då Chausson tog sin sista cykeltur nära ett av sina lantställen, Château de Mioussets. Man fann honom vid foten av en backe, där han tycktes ha kraschat mot en tegelmur och ögonblickligen avlidit. På grund av hans depressiva läggning florerade självmordsrykten, sannolikt helt grundlösa, efter den tragiska händelsen.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ett virtuoseri i stil med en ungersk rapsodi, det var så Maurice Ravel betecknade Tzigane från 1924. Onekligen ett stycke som kräver sin virtuos, en svindlande utmaning för vilken solist som helst, med Paganinis berömda alternativt fruktade Capricer som modell. 1922 hade Ravel med stort intresse lyssnat till Béla Bartóks första violinsonat med den ungerska violinisten Jelly d’Aranyi och tonsättaren vid pianot. Hon var släkt med självaste Joseph Joachim, oupplösligt förknippad med Brahms och paret Schumann, och en av 1800-talets främsta violinister. Tzigane beställdes och tillägnades d’Aranyi, och uruppfördes av henne vid en Ravel-festival i London i april 1924. Verket var ännu inte orkestrerat utan hade pianoackompanjemang, fastän med det säregna tillbehöret luthéal som föreslaget alternativ. Detta belgiska patent från 1919 gör att pianot kan briljera med nya klangfärger, till exempel låta som en cimbalom, vilket ju passade utmärkt i det ungerskinspirerade sammanhanget. Uruppförandet skedde med den makalösa manicken påkopplad, men uppfinningen blev aldrig någon succé. De enda allmänna repertoarverk som använt den är av just Ravel, förutom i Tzigane förekommer den även i operan L’enfant et les sortilèges. Senare under 1924 tillkom orkesterversionen som i oktober uruppfördes i Amsterdam med Samuel Dushkin som solist, berömd inte minst för sitt nära samarbete med Igor Stravinsky. Ravels förmåga att imitera senromantiskt violinvirtuoseri var det sannerligen inget fel på, men kritikerreaktionerna på tilltaget var till en början blandade. Tonsättaren använder inga autentiska romska melodier, men formen känns igen från den ungerska folkdansen csárdás (som ursprungligen inte har något med romsk musik att göra), med en långsam inledning (lassú) och en mycket livlig fortsättning (friss).

Maurice Ravel:
Född: 7 mars 1875, Ciboure, Frankrike?
Död: 28 december 1937, Paris, Frankrike
Utbildning: Conservatoire de Paris som han relegerades från – två gånger!
Verk i urval: Boléro, Daphnis och Chloé, Pavane för en död prinsessa, Gåsmors sagor, Couperins grav, Tzigane, La valse, Pianokonsert i G-dur, Pianokonsert i D-dur för vänster hand, Barnet och förtrollningarna, Shéhérazade.
Ravel till eleven Vaughan Williams: ”Såsen du häller runt melodin är bara en smaksak. Det är den melodiska linjen som är viktig”.

Text Gunnar Lanzky-Otto

”Mina symfonier representerar mitt livs hela innehåll; i dem har jag beskrivit alla mina erfarenheter och umbäranden”. Så sa Gustav Mahler och vi har all anledning att tro honom. Under de två år, 1901–02, som han arbetar med symfonin överlever han med nöd och näppe ett blödande magsår, lider av ångestattacker, träffar Alma Schindler och gifter sig med henne. Händelser som påverkar honom starkt och sätter sin prägel på hans musik från denna tid. Symfonin beskrivs som en resa från mörker till ljus, per aspera ad astra, genom svårigheter mot stjärnorna. Den är innehållsmässigt tydligt grupperad: sats I och II utgör första delen, sats III den andra och IV och V den tredje och sista. Det första Mahler komponerar färdigt är den tredje satsen, scherzot i D-dur. Det är som om han vill börja med att beskriva det som hjälper mot svårigheterna – humor. Sedan ägnar han sig åt de första två satserna, Trauermarsch i ciss-moll respektive Stürmisch bewegt i a-moll. De är mörkare och mer ångestfyllda och visar upp denna omvittnade sida av Mahler. Så till det vackra adagiettot i F-dur, troligen hans mest kända musik. Länge var det bara denna sats som ensamt framfördes på konserthusen innan det breda intresset för Mahlers musik tog fart. Dirigenten Willem Mengelberg har som vän till familjen Mahler vittnat om att satsen är Gustavs kärleksförklaring till Alma. Lätt dolt, som ett musikaliskt citat, lägger han här även in kärleksmotivet (Blickmotiv) ur Wagners Tristan och Isolde, något som den musikkunniga Alma utan svårigheter noterar. I den sista satsen, rondo – finale återvänder Mahler till D-dur. Nu är ångesten, alla tvivel och besvär besegrade. Enkla rena teman bygger upp förväntningarna och det kulminerar slutligen i den återkommande koral som anades i andra satsens slut. Segern är vunnen! – i varje fall för denna gång.

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Text Andreas Konvicka

Max Bruch, vars verk tidigare spelat en mera framstående roll i konsertlivet än vad de rätt sparsamma uppförandena nu låter förmoda, tillhör de konservativare bland  sekelslutets komponister. Han var en mått­full romantiker, snarast av Mendelssohns skola, oberörd av varje inflytande från den Wagner-Lisztska riktningen, en akademiker både till kynne och verksamhet. Bruch, som var född i Köln, började tidigt komponera; redan vid 14 års ålder fick han en symfoni uppförd i sin födelsestad. Från 1865 var han verksam som dirigent, bl a i Sondershausen, Berlin, Liverpool och Breslau. 1891 blev Bruch professor i komposition vid musik­högskolan i Berlin i vilken egenskap han kvarstod till 191o. Han var en betydande kraft inom det akademiska lägret, beklädde framskjutna förtroendeposter och hedrades med utmärkelser. Tyngdpunkten inom Bruchs mycket rika produktion ligger på körverkens område. Inom denna genre blev han ytterst populär, och alla körföreningar sjöng flitigt hans verk. Numera är denna popularitet förbleknad. Mest känd är Bruch numera genom sin berömda första violinkonsert, som fortfarande intar en framstående plats på violinistrepertoaren. Rätt länge spelades också hans senare violinkompositioner: den andra och tredje konserten samt Skotsk fantasi. Hans instrumentala alstring omfattar i övrigt både symfonier och kammarmusik. Bruchs bästa egen­skaper var en stor teknisk skicklighet, ett flytande, folkligt präglat melos* och en ovanlig förmåga att få allting att ”klinga”, vare sig han skrev för kör eller violin. G-mollkonserten är tillägnad den store violinmästaren Joseph Joachim, som hjälpt tonsättaren med en del violinistiska detaljer vid utarbetandet. Det var också främst genom Joachim och Eugène Ysaÿe, som verket kom att nå sin stora popularitet. Joachim spelade konserten första gången 1868 vid en musikfest i Köln, och därmed var vägen för dess kommande segertåg med ens öppnad. Konsertens första sats avviker från det sedvanliga formschemat; den är friare gestaltad och har titeln ”förspel”. I mera traditionell form håller sig andra och tredje satserna -det sköna, känslo­mättade adagiot och den friskt fram­stormande finalen med dess tacksamma men dock icke ytligt virtuosa behandling av soloinstrumentet.
*Melos, även melik eller melisk poesi, i antikens Grekland benämning på poesi avsedd att sjungas, främst använd om den äldsta lyriken, som normalt framfördes av en sångare eller kör till musikackompanjemang.

Max Bruch:
Född: 6 januari 1838, Köln, Tyskland.
Död: 20 oktober 1920, Friedenau, Tyskland.
Verk i urval: Två stycken violinkonserter , Skotsk fantasi för violin och orkester, Kol Nidrei för cello och orkester, Konsert för klarinett, viola och orkester, operan Scherz, List und Rache.
Om Konsert för två pianon a-moll: De amerikanska systrarna Rose och Ottilie Sutro beställde en pianokonsert av Bruch. Konserten skickades till dem, varpå systrarna skrev om verket i stora delar och tog dessutom åt sig äran – och copyrighten – för det. Det var också den version som systrarna  uruppförde tillsammans med Philadelphia Orchestra under Leopold Stokowski 1916. Efter att systrarna dött, hittades den ursprungliga versionen bland deras kvarlåtenskap. Konserten återställdes till Bruchs ursprungliga version och spelades för första gången in 1973.

Text Gereon Brodin

”Mina symfonier representerar mitt livs hela innehåll; i dem har jag beskrivit alla mina erfarenheter och umbäranden”. Så sa Gustav Mahler och vi har all anledning att tro honom. Under de två år, 1901–02, som han arbetar med symfonin överlever han med nöd och näppe ett blödande magsår, lider av ångestattacker, träffar Alma Schindler och gifter sig med henne. Händelser som påverkar honom starkt och sätter sin prägel på hans musik från denna tid. Symfonin beskrivs som en resa från mörker till ljus, per aspera ad astra, genom svårigheter mot stjärnorna. Den är innehållsmässigt tydligt grupperad: sats I och II utgör första delen, sats III den andra och IV och V den tredje och sista. Det första Mahler komponerar färdigt är den tredje satsen, scherzot i D-dur. Det är som om han vill börja med att beskriva det som hjälper mot svårigheterna – humor. Sedan ägnar han sig åt de första två satserna, Trauermarsch i ciss-moll respektive Stürmisch bewegt i a-moll. De är mörkare och mer ångestfyllda och visar upp denna omvittnade sida av Mahler. Så till det vackra adagiettot i F-dur, troligen hans mest kända musik. Länge var det bara denna sats som ensamt framfördes på konserthusen innan det breda intresset för Mahlers musik tog fart. Dirigenten Willem Mengelberg har som vän till familjen Mahler vittnat om att satsen är Gustavs kärleksförklaring till Alma. Lätt dolt, som ett musikaliskt citat, lägger han här även in kärleksmotivet (Blickmotiv) ur Wagners Tristan och Isolde, något som den musikkunniga Alma utan svårigheter noterar. I den sista satsen, rondo – finale återvänder Mahler till D-dur. Nu är ångesten, alla tvivel och besvär besegrade. Enkla rena teman bygger upp förväntningarna och det kulminerar slutligen i den återkommande koral som anades i andra satsens slut. Segern är vunnen! – i varje fall för denna gång.

Gustav Mahler:
Född: 7 juli 1860 i Kalischt, Böhmen
Död: 18 maj 1911 i Wien, Österike
Ubildning: Konservatoriet i Wien för den för Mahler betydelsefulle Anton Bruckner som då inte hade slagit igenom som tonsättare.
Verk i urval: Nio symfonier, samt en ofullbordad tionde. Das Lied von der Erde, Des Knaben Wunderhorn, Lieder eines fahrenden Gesellen, Rückert-Lieder, Kindertotenlieder.
Om Mahlers tidiga mottagande i Sverige: Ture Rangström skrev om Symfoni nr 4, ”denna söta, slippriga och segslitna musik” medan Ollalo Morales beskrev den som ”ganska billiga vitsar”. Den omvittnat kritiske Peterson-Berger skrev däremot: ”betydande och genialt” samt att Mahler åstadkom något av en ”tysk dalmålning”.

Text Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 10 min inkl. paus

Biljetter

5 maj
19:00 Berwaldhallen
6 maj
15:00 Berwaldhallen