arrow

Harding möter Veronika Eberle

Schumanns Violinkonsert, den enda han skrev, led under decennier av ett befläckat rykte och det dröjde nästan 100 år efter att Schumann dog tills den uruppfördes. I dag betraktas den dock rättmätigt som ett av Schumanns viktigaste verk och står på många solisters repertoar, däribland Veronika Eberle som spelat den flera gånger och själv har en varm relation till verket. Anton Bruckner kallade själv sin Symfoni nr 5 informellt för den ”fantastiska” symfonin. Andra har kallat den den ”tragiska” symfonin, då han skrev den under en svår period i sitt liv, men verket är mångbottnat och rymmer mer än bara tragedi.

Få verk har haft ett så märkligt öde som Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll. Efter att ha legat bortglömd i över 80 år togs den fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert, och uruppfördes av Georg Kulenkampf i Berlin den 26 november 1937. En månad senare spelades konserten i USA av violinisten Yehudi Menuhin, som ansåg att den var ”länken mellan Beethovens och Brahms violinkonserter”.

Konserten blev Schumanns sista orkesterverk och komponerades hösten 1853 för violinisten Joseph Joachim, underbarnet som han träffat hemma hos Mendelssohn 1843. I ett brev till Schumann hade denne klagat över bristen på vettig violinrepertoar. Trots ett lyckat samarbete kring Schumanns Fantasi för violin och orkester i C-dur i september 1853 rann arbetet med konserten ut i sanden. Den ansågs bära spår av Schumanns tilltagande psykiska sjukdom och efter dennes död 1856 vägrade Clara och Joachim låta trycka den och förpassade den till gömmorna. Numera är konserten införlivad i den stående repertoaren och finns i åtskilliga inspelningar, bland annat med Daniel Harding som dirigent. Första satsens ödesmättat punkterade huvudtema avlöses av en drömsk, långsam sats (den enda Joachim hade accepterat) som i sin tur utan uppehåll övergår i en dansant leende final i en slags hövisk polonäsrytm.

Anton Bruckner är med sina mäktiga symfonier en av romantikens särlingar. När han kom till Wien 1868 drogs han in på Wagners sida i den pågående konflikten med Brahms, trots att den förstnämndes konstteorier inte alls intresserade Bruckner. Men intryck av Wagners orkesterteknik hade han redan tagit under tiden som organist i Linz domkyrka. Först efter uruppförandet av den sjunde symfonin i Leipzig 1884 hyllades Bruckner som ett geni, mer i Tyskland och Holland än i det övriga Europa. Numera räknas han till den symfoniska musikens nydanare och banade även väg för en tonsättare som Gustav Mahler.

Ryktet om att Bruckners osäkerhet skulle ha föranlett de många omarbetningar hans symfonier blev föremål för stämmer inte. Tvärtom var han konstnärligt mer målmedveten än man föreställer sig. Inom ramen för det 1929 grundade Brucknersällskapet gavs symfonierna ut i två olika utgåvor, något som knappast minskat förvirringen kring de olika versionerna. Den väldiga Symfoni nr 5 i B-dur – komponerad 1875–76, reviderad fram till 1878 och uruppförd först 1894 – föreligger emellertid bara i en version. Det är den enda symfoni av Bruckner som har en långsam inledning. Den återkommer i den kontrapunktiskt förtätade finalen med dess kulminerande brasskoral.

Text: Henry Larsson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow SÄNDS I P2 DEN 6 SEPT, 19:00 Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Daniel Harding slog igenom tidigt som dirigent efter att ha varit assistent åt både Simon Rattle och Claudio Abbado i tonåren. Han började sin musikaliska skolning som trumpetare men är i dag en av världens mest eftertraktade dirigenter. Han har gjort många kritikerrosade och prisbelönta inspelningar, bland annat vann han en Grammy 2010 för Brittens Billy Budd. Harding är sedan 2007 chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester. Han är även chefsdirigent för Orchestre de Paris, förste gästdirigent för London Symphony Orchestra, konstnärlig medarbetare vid New Japan Philharmonic och konstnärlig ledare för Ohgahallen i Japan.

Ingår i följande abonnemang: