I Allan Petterssons symfoniska produktion intar verket med den anspråkslösa titeln Symfonisk sats en blygsam position. Det komponerades 1973, efter den elfte symfonin, på beställning av Sveriges Televisions Kanal 1. Utan att fullt ut vara filmmusik är den ändå ämnad att fungera som ledsagare i naturfilmen Poem av journalisten och filmaren Boris Engström. Även om musik och bild ömsesidigt skulle komplettera varandra, kan verket med fördel även uppföras separat.

Engström hade redan gjort sig ett namn genom bildsättningen av slutavsnittet ur Petterssons sjunde symfoni, som under ett antal år blev vintrig och omtyckt nyårsvinjett för en bred tv-publik.

I det knappt 400 takter långa partituret till Symfonisk sats har Pettersson angivit en speltid om 11 minuter. Verket inleds med en serie toner i viola och träblås som skulle kunna vara en tolvtonsserie i Schönbergs anda, om inte för att den sista tonen – b – plötsligt, via ett b-mollackord, leder över i mindre seriella, delvis mer tonala tongångar. En virveltrumma går till attack och får som svar ett språngartat motiv i träblåsets höga register. Ett sångbart tema tar form i stråkarna och snart annonserar trumman nästa avsnitt. Över ett nervöst men dämpat stråkackompanjemang bärs en vemodig melodi fram av horn och celli. Musiken slits mellan uppbrott och eftertanke. Virveltrumman och stråkarna driver återigen på och stycket tonar så småningom ut i stillhet.

Text: Henry Larsson

Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll blev också hans sista orkesterverk. Det var meningen att den skulle uruppföras i Düsseldorf i oktober 1853 med Joseph Joachim som solist, men programkommittén valde Beethovens violinkonsert i stället. Även speltillfällen i Hannover 1854 och postumt i Leipzig 1857 gick om intet. Joachim kritiserade aldrig konserten öppet inför Robert själv, men det är tydligt att han hyste en motvilja mot att framföra den och efter hans död bestämde sig Joachim och Roberts änka Clara för att inte publicera verket. Mer än åttio år senare togs konserten fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert. Till slut uruppfördes den av Georg Kulenkampff i Berlin den 26 november 1937. Bara en månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som menade att den var ”länken” mellan Beethovens och Brahms violinkonserter.

Första satsen inleds ödesmättat med ett punkterat tema som andas förtvivlan och oförlöst sorg. Dess knotiga hamrande för tankarna till den mörka skuggvärld som för Schumanns egen del var högst verklig. Det andra temat är milt resignerat och trösterikt. Kanske var det den, med klassiska mått mätt, högst begränsade temabearbetningen som i Joachims och Claras ögon främst låg konserten i fatet? Satsen avlöses i vart fall av en drömsk, långsam andra sats – den enda Joachim till fullo hade accepterat – med karaktären av en vaggvisa. Ackompanjerad av viola och celli spelar solisten en själfull melodi liknande sången Frühlingsankunft ur Schumanns Liederalbum für die Jugend. Utan uppehåll övergår konserten i en dansant, leende final i en slags hövisk polonäsrytm, något som Joachim skämtsamt associerade till dåtida polsk politik. Finalens huvudtema presenteras av soloviolinen och orkestern svarar med återkommande refränger. Våndan från första satsen är borta, jagad på flykten av stiliserad, klassisk elegans.

Text: Henry Larsson

Hector Berlioz var den store franske romantikern vars blixtrande ögon, rufsiga hår och explosiva musik fick publiken att hålla för öronen och damerna att bli knäsvaga. Från tiden kring 1830-talet finns gott om skämtteckningar som visar hur en Berlioz-konsert kunde gå till. De må vara roliga, men säger också något om det hårda klimat som kompositören levde i. Berlioz var en av de första som utvecklade programmusiken, musik som gestaltar någonting utanför själva musiken. Han bidrog också till att etablera den stora orkestern. Under sin livstid hade Berlioz egentligen bara en succé, den skandalomsusade Symphonie fantastique från 1830. Trots hans digra produktion kunde han aldrig försörja sig som tonsättare utan arbetade som bibliotekarie och musikkritiker, vilket han avskydde.

Berlioz hade två husgudar: Shakespeare och Beethoven. Den förste upptäckte han genom en uppsättning av Hamlet i Paris 1827, då han även förälskade sig i skådespelerskan Harriet Smithson som senare kom att bli Berlioz hustru. Beethoven var den store musikaliske idolen och Berlioz längtade efter att skapa något lika fantastiskt som hans nionde symfoni. Tillfället kom 1838 när Niccolò Paganini, efter att ha hört Harold i Italien, gav Berlioz 20 000 francs och kallade honom för Beethovens arvtagare. Sju månader – ”en ljuvlig tid” skriver han i sina memoarer – ägnade Berlioz åt att tonsätta sin vän Émile Deschamps text efter Shakespeares pjäs Romeo och Julia.

Den 8 september 1839 var verket färdigt och uruppfördes i november och december samma år på Pariskonservatoriet under ledning av Berlioz själv. ”Detta är varken en opera i konsertform eller en kantat, det är en symfoni med kör” beskrev Berlioz själv sitt verk. Han hade skapat en dramatisk symfoni, någonting nytt och revolutionerande. ”Även om sång förekommer nästan från början så är det bara för att förbereda publiken på de dramatiska scener där alla känslor uttrycks enbart av orkestern.” Till Berlioz stora sorg fick Paganini aldrig höra verket som han hade sponsrat och den samtida kritiken var blandad. Men Richard Wagner kallade verket för ”en uppenbarelse”. Han filade vidare på Berlioz musikaliska idéer, som lever vidare i bland annat Tristan och Isolde.

Text: Mikaela Kindblom