arrow

Harding i Beethoven, Berlioz och Sibelius

Två fantastiska solister följer med på Radiosymfonikernas stora Europaturné. Sibelius skrev bara en solokonsert, hans mästerliga Violinkonsert som utmanar och framhäver både orkester och solist. Den franske mästaren Hector Berlioz bidrar med medryckande och romantisk musik ur operan Trojanerna samt den dramatiska körsymfonin Romeo och Julia. Konserten avslutas storstilat med Beethovens Eroicasymfoni som kallats alla tiders bästa symfoni.


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2018/2019
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

Flerfaldigt prisbelönade och internationellt hyllade violinisten Janine Jansen samarbetar med världens ledande orkestrar och dirigenter och har tidigare gjort flera hyllade samarbeten med Sveriges Radios Symfoniorkester, bland annat i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Det senaste året har Jansen bland annat gästat Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta, München Philharmoniker och Valery Gergiev och London Symphony Orchestra och Gianandrea Noseda, NHK Symphony Orchestra, Tokyo och Paavo Järvi samt New York Philharmonic och Jaap van Zweden. Jansen var utvald som Portrait Artist vid 2019 års musikfestival i Schleswig-Holstein och verkade som gästande konstnärlig ledare vid 2019 års internationella kammarmusikfestival i Utrecht.

Bland Janine Jansens många uppmärksammade skivinspelningar kan nämnas Bartóks första violinkonsert med London Symphony Orchestra, verk av Beethoven och Britten med Paavo Järvi och kammarmusikverk som Schönbergs Verklärte Nacht. Bland hennes priser och utmärkelser kan nämnas fyra Edison Klassiek, det nederländska statens Vermeerpris och NDR Musikpreis från Nordtyska radion. Hon har de senaste åren gjort ett flertal uppmärksammade gästspel med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Musiken

Ungefärliga tider

Fransk ”grand opera” är ett begrepp. Stor opera. Det innebär långa verk, stor orkester och mäktiga uppsättningar med balett och masscener. Berlioz opera Les Troyens, Trojanerna, består i sin helhet av fem akter i två delar, var och en för sig en helaftonsföreställning. Operan bygger på Vergilius epos ”Aeneiden” som Berlioz läste redan som barn och fascinerades av hela livet.

I operans första del invaderar grekerna Troja med hjälp av den trojanska hästen. Andra delen kretsar kring Kartagos drottning Dido och kärleken mellan henne och Aeneas. En flotta med överlevande trojanska flyktingar söker nödhamn i Kartago, anförda av Aeneas. När han får veta att Kartago hotas av numidiska rebeller erbjuder han sig att stå upp till Kartagos försvar. Inkräktarna besegras och drottning Dido bjuder sina gäster på en kunglig jakt, men när en storm överraskar sällskapet söker Dido och Aeneas skydd i en grotta. Där börjar deras kärlek spira, samtidigt som ett mäktigt skådespel utspelas utanför grottan: en balett av najader, nymfer, satyrer, fauner och sylfider utför groteska danser medan blixtar flammar och åskan mullrar. Fjärran röster påminner Aeneas om sitt löfte, från första delen, att bege sig till Italien och där grunda ett nytt rike.

Berlioz tänkte sig att den här scenen skulle gestaltas med teatermaskineriets alla resurser. Den enda uppsättning som han själv fick uppleva blev dock en besvikelse. Endast andra delen av operan spelades och just jakt- och stormscenen blev så fördärvad av ”scenmästarens inkompetens” vid premiären att det fordrades en knapp timmes paus för att ställa allt till rätta igen. Under de resterande 20 föreställningarna var hela scenen struken. I sin helhet framfördes operan först 21 år efter Berlioz död och första fullständiga framförandet på originalspråk skedde så sent som 1969 i Covent Garden i London.

Ingen är profet i sitt eget land; den gamla sanningen gällde i hög grad Hector Berlioz. Under långa perioder ägnade han all sin tid åt att själv organisera och bekosta konserter där han dirigerade sina egna verk. Det var enda sättet för honom att få sina verk framförda i Paris. Han hade ett fåtal hängivna beundrare men var för de flesta känd som musikrecensent. När han senare i livet började bli erkänd som tonsättare var det utomlands.

Text: Katarina Lindblad

Jean Sibelius Violinkonsert d-moll är en av de mest inspelade och framförda av alla 1900-talets violinkonserter. Kanske för att tonsättaren själv hade en speciell närhet till instrumentet. Sibelius ägnade åtskilliga år av hårt arbete till att bli en framgångsrik violinist men insåg till slut sin begränsning. Efter att ha allvarligt övervägt att ge musiken på båten kom han till slut till insikt om att den musikaliska drivkraften var alltför stark. Planeringen av violinkonserten började redan 1899, men det var som om konserten för det instrument som kanske stod Sibelius allra närmast också beredde honom störst svårigheter.

Efter att av och till ha kämpat med konserten arbetade Sibelius i början av 1904 som besatt och spelade själv olika motiv på sin fiol både dag och natt. Hustrun Aino skildrade arbetet för vännen Axel Carpelan: ”Janne har haft födslovåndor inför violinkonserten hela tiden – och det har jag också. Han har så många idéer att han bokstavligt talat blir snurrig. Han är vaken natt efter natt och spelar underbara saker och kan inte slita sig från den fantastiska musik han spelar. Det är så många idéer att man inte tror det är sant. Alla är så rika på möjligheter att utvecklas, så fulla av liv.”

Konsertens urpremiär ägde rum i Helsingfors den 8 februari 1904. Solisten Victor Nováček hade inte fått tid nog att förbereda verket och gjorde ett mindre lyckat framträdande. Kritikerna förhöll sig avogt. Sibelius reviderade konserten kraftigt och den nya versionen framfördes med större framgång i Berlin den 19 oktober 1905. Först när violinisten Jascha Heifetz spelade in konserten på skiva på 1930-talet höjdes verket till världsberömmelse.

Text: Karin Ekedahl

Hector Berlioz var den store franske romantikern vars blixtrande ögon, rufsiga hår och explosiva musik fick publiken att hålla för öronen och damerna att bli knäsvaga. Från tiden kring 1830-talet finns gott om skämtteckningar som visar hur en Berlioz-konsert kunde gå till. De må vara roliga, men säger också något om det hårda klimat som kompositören levde i. Berlioz var en av de första som utvecklade programmusiken, musik som gestaltar någonting utanför själva musiken. Han bidrog också till att etablera den stora orkestern. Under sin livstid hade Berlioz egentligen bara en succé, den skandalomsusade Symphonie fantastique från 1830. Trots hans digra produktion kunde han aldrig försörja sig som tonsättare utan arbetade som bibliotekarie och musikkritiker, vilket han avskydde.

Berlioz hade två husgudar: Shakespeare och Beethoven. Den förste upptäckte han genom en uppsättning av Hamlet i Paris 1827, då han även förälskade sig i skådespelerskan Harriet Smithson som senare kom att bli Berlioz hustru. Beethoven var den store musikaliske idolen och Berlioz längtade efter att skapa något lika fantastiskt som hans nionde symfoni. Tillfället kom 1838 när Niccolò Paganini, efter att ha hört Harold i Italien, gav Berlioz 20 000 francs och kallade honom för Beethovens arvtagare. Sju månader – ”en ljuvlig tid” skriver han i sina memoarer – ägnade Berlioz åt att tonsätta sin vän Émile Deschamps text efter Shakespeares pjäs Romeo och Julia.

Den 8 september 1839 var verket färdigt och uruppfördes i november och december samma år på Pariskonservatoriet under ledning av Berlioz själv. ”Detta är varken en opera i konsertform eller en kantat, det är en symfoni med kör” beskrev Berlioz själv sitt verk. Han hade skapat en dramatisk symfoni, någonting nytt och revolutionerande. ”Även om sång förekommer nästan från början så är det bara för att förbereda publiken på de dramatiska scener där alla känslor uttrycks enbart av orkestern.” Till Berlioz stora sorg fick Paganini aldrig höra verket som han hade sponsrat och den samtida kritiken var blandad. Men Richard Wagner kallade verket för ”en uppenbarelse”. Han filade vidare på Berlioz musikaliska idéer, som lever vidare i bland annat Tristan och Isolde.

Text: Mikaela Kindblom

 

I början av oktober 1802 skrev Beethoven det så kallade Heiligenstadt-testamentet, ett djupt pessimistiskt brev till sina bröder om bland annat sina självmordstankar, sin djupa depression men också viljan att fullborda sitt konstnärliga öde. Liksom tidigare, och även senare, tog han sig ur depressionen genom arbete och de följande åren blev en av Beethovens mest produktiva perioder. Han började snart att skissa på en symfoni i Ess-dur, arbetade framför allt på det under sommaren året därpå och till slut uruppfördes symfonin 1805.

En av orsakerna till att Beethovens Symfoni nr 3 i Ess-dur snabbt blev en av hans mest populära var det nya, djärva tonspråket och dess utvidgade omfång, både känslomässigt och spelmässigt. Men även verkets bakgrund har bidragit. Historien om hur Beethoven skall ha slitit av titelbladet med dedikationen till Napoleon har alltid fascinerat. Beethovens elev, Ferdinand Ries, har berättat hur mästaren rev sönder dedikationen i raseri när han fick veta att Napoleon utropat sig till kejsare.

Sann eller inte ger historien i alla fall en bild av Beethovens identitet och revolutionära patos. Napoleon hade förkroppsligat den franska revolutionens ideal men avslöjade sig nu som en simpel, makthungrig uppkomling. Från den utgångspunkten kan vi också närma oss Eroicasymfonin, inte som programmusik utan dess känslomässiga eller till och med idémässiga innehåll. Den andra satsen blir då inte en sorgmarsch över någon konkret person utan över svikna ideal. När partituret trycktes 1820 kallades den ”Heroisk symfoni, komponerad för att högtidlighålla minnet av en stor man”.

De två första symfonierna skrev Beethoven i Haydns och Mozarts anda, men med den tredje införde Beethoven något nytt. Han tar det största utvecklingssprånget i sitt skapande; inte bara upplägget är nytt och djärvt utan hela tonspråket, instrumentationen, till och med temanas utformning och inbördes relationer innebar något nytt. Verket sjuder av energi, en framåtriktad rörelse, inte minst i yttersatserna.

Text: Claes H Cnattingius

Kort om tonsättaren: Ludwig van Beethoven

Född: 17 december 1770, Bonn, Tyskland

Död: 26 mars 1827, Wien, Österrike

Verk i urval: Nio symfonier, fem pianokonserter, Violinkonsert D-dur, Fidelio, Missa Solemnis, 16 stråkkvartetter och välkända pianostycken som Für Elise, Månskenssonaten och Apassionata.

Pionjären: Beethoven var den förste att använda såväl piccolan som trombonen i en symfoniorkester. Han var också den förste att imitera en vaktel, en gök och en näktergal i en och samma romantiska symfoni, nämligen Pastoralsymfonin.

Ungefärlig konsertlängd: 3 tim 30 min inkl. 2 pauser