arrow

Gubajdulina & Strauss

Violasten Lawrence Power återvänder till Berwaldhallen, denna gång med Sofia Gubajdulinas intensiva Violakonsert. Lika intensiv är Strauss symfoniska dikt Also sprach Zarathustra.

Missa inte Sveriges Radios Symfoniorkesters konsertmästare Malin Bromans stora violinsolo i Also sprach Zarathustra.

En av tonsättarna som står i fokus denna säsong är Sofia Gubajdulina, en viktig och mångfasetterad röst i musikvärlden. Hennes Violakonsert är tillägnad självaste violan och, menar Gubajdulina själv, instrumentets mystiska och hänförande kvaliteter. Hänförande i annan mening är Nietzsche, vars roman Also sprach Zarathustra inspirerade Richard Strauss till sin symfoniska dikt med samma namn. Musiken följer teman i Nietzsches bok, kontrasten mellan universum och människan och meningen med livet. Radiosymfonikerna spelar fyra symfoniska dikter av Strauss under säsongen – missa inte de andra.


Medverkande

 

Sveriges Radios symfoniorkester är en av Europas bästa och mest mångsidiga orkestrar. Deras repertoar innefattar såväl älskade klassiska verk som ny musik av spännande samtida tonsättare och samarbeten med framstående populära artister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord i musiktidskrifter och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. Med en sällsynt känsla och lyhördhet, ödmjukhet inför musiken och tillsammans med chefsdirigenten Daniel Harding ligger orkestern i musikalisk framkant på världens stora scener.

Juraj Valčuha, född i Bratislava i Slovakien, är sedan sex år tillbaka chefsdirigent för italienska Orchestra Sinfonica Nazionale della Rai. Han gästdirigerar även frekvent världen över, bland annat i Los Angeles, Washington, London, Berlin, Budapest och Bologna, och har varit en återkommande gästdirigent hos Sveriges Radios symfoniorkester.

Lawrence Power tillhör dagens främsta violaster, inbjuden som solist till orkestrar som Chicago Symphony, Boston Symphony, Concertgebouw i Amsterdam, Philharmonia i London och Bayerische Rundfunk. Inte minst hans skivinspelningar har gjort stor succé, och han är en kär gäst vid festivaler som Salzburg och Verbier.

Musiken

Ungefärliga tider

Mitt mål är att finna det övernaturliga i konsten. Konsten är det overkligas rike. Konsten är en saga, ett spöke. Ge mig en älva, en drake, en sjöjungfru, ett skogstroll ge mig något overkligt, och jag blir lycklig.

Orden är den ryske tonsättaren Anatolij Ljadovs. Kanske är han inte en av de mest kända ryska tonsättarna idag, men hans namn figurerar i många mera kända tonsättares biografier. Ljadov växte upp i en musikerfamilj och började studera vid konservatoriet i Sankt Petersburg för bland andra Nikolaj Rimskij-Korsakov. Han stängdes strax av från skolan för att han inte dök upp på lektionerna, men fick efter ett par år en ny chans och tog examen. Därpå verkade han också själv som lärare på konservatoriet, och kom att få stor betydelse för studenter som Sergej Prokofjev och Igor Stravinsky.

Ljadov hade en stor och originell musikalisk begåvning, men led hela livet av en väldig obeslutsamhet, oföretagsamhet och blygsel – något som i kombination med ett stort mått självkritik hindrade honom i hans skapande. Detta resulterade också i en sorts världsfrånvändhet som tilltog med åren. Han flydde mer och mer in i en fantasivärld och beskrev själv den verkliga världen som ”långtråkig, meningslös och förskräcklig”. I fantasivärlden, däremot, trivdes han bra. Det är också denna värld han så gärna skildrar i sin musik, och ett av de bästa exemplen på detta är hans ”fable-tableau” Den förtrollade sjön från 1909.

Verket, som hörde till hans egna favoriter, utspelar sig helt i denna sagovärld. Stjärnorna speglas i sjöns mystiska djup och en förtrollad, nästan spöklik stämning vilar över tonlandskapet som målas upp med Ljadovs varma och suggestiva färgprakt. Verket illustrerar tydligt hans stora kärlek till den ryska folksagans värld – en kärlek som han delade med läraren Rimskij-Korsakov.

Ljadov har förblivit en miniatyrernas mästare – han förmådde aldrig slutföra något större verk. Förutom en ofullbordad balett från 1905 påbörjade han också en sagoopera, Zoriusjka, efter ett förslag av Rimskij-Korsakov, som ansåg att ingen var bättre lämpad än Ljadov att skriva en opera med motiv från fantasins och sagans värld. Inte heller detta projekt slutfördes.  En del av skisserna till operan använde han till Den förtrollade sjön, som skildrar den värld i vilken han trivdes allra bäst.

Text: Edward Klingspor

Kort om tonsättaren:

Född: 11 maj 1855 i Sankt Petersburg.
Död: 28 augusti 1914 i Polinovka, Novgorod oblast.

Utbildning: Konservatoriet i Sankt Petersburg

Verk i urval: Mestadels pianoverk samt sånger och några orkesterverk.
Variationer över ett tema av Glinka, op 35; Barkaroll, op 44; Baba Jaga, op 56; Den förtrollade sjön, op 62.

Om Ljadovs lättja: Ljadov relegerades från konservatoriet i Sankt Petersburg år 1876 för att han inte dök upp på lektionerna. Han blev med tiden känd för att ständigt prokrastinera och för sin oförmåga att slutföra större projekt.

 

Denna konsert är tillägnad vår tids store violasolist – Yuri Bashmet. Till en artist som äger en förbluffande rikedom av klangfärger och en enorm känslomässig vidd – från extrema uttryckslägen till djupaste klangmystik. Men kompositionen tillägnades inte bara solisten, utan också hans instrument. Den säregna mystiken och beslöjade kvaliteten i violans timbre har alltid framstått som något av en akustisk gåta för mig, och något att hänföras av.

Det var just detta utmärkande drag hos violan som föranledde mig att införa ytterligare en klangdimension som kontrast mot orkestern en stråkkvartett nedstämd en kvartston. Detta för att tillåta soloviolan att då och då smälta in i skuggan av denna andra klangvärld och sedan återvända till orkesterns ljusare verklighet (med andra ord en kvartston högre): övergången från en verklig dimension till en, som det verkar, virtuell dimension.

För att åstadkomma detta valde jag väldigt enkla intervallförhållanden: en mindre sekund i en av dessa dimensioner vidgas till en stor sekund i en annan, med utnyttjande av en kvartstons motsatta rörelse i båda stämmorna; den stora sekunden vidgas till en mindre ters; den mindre tersen till en stor ters; tritonus till en ren kvint. Denna kombination av intervallpar skapar ett vibrerande tillstånd i orkesterns musikväv; ibland ett glimmande och ibland ett brinnande tillstånd. Och som en följd av denna vibration uppstår en specifik rytmisk figur som upprepar sig själv flera gånger och ger kontur åt formdelarna: introduktion, dubbel exposition, genomföring (bestående av tre delar) och coda; sammanlagt sju delar.

Text: Sofia Gubajdulina

Sofia Gubaidulina

Född: 24 oktober 1931, Tjistopol, Ryssland

Verk i urval: Stimmen… Verstummen…, en pianokonsert, Två violinkonserter, tre stråkkvartetter, Hommage à T.S. Eliot, Johannes-Passion, Sieben Worte, In Erwartung.

Om komponerande: ”Det finns tonsättare som konstruerar sina verk mycket medvetet; jag är en av dem som ’kultiverar’ dem. Därför formar sig allt det som jag har tagit till mig likt trädrötter medan verken bildar grenar och blad. Man kan mycket väl se dem som nya men de är ändå blad som på så sätt alltid kan betraktas som gamla och traditionella.”

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns i Tyskland och Österrike tre stora dirigenter som också var tonsättare: Gustav Mahler, Richard Strauss och Felix Weingartner (som vi i dag bäst minns som dirigent). Strauss var den yngste av dem, han var bara 30 år när han kallades till Berlin för att ta över konserterna med Berlinfilharmonikerna efter den berömde Hans von Bülows död 1894. En så stor uppgift var han dock inte mogen ännu, och han återvände till sin tjänst som biträdande kapellmästare vid hovoperan i München.

Men eftersom den ordinarie kapellmästaren, H Levi, var sjuklig fick Strauss leda en lång rad föreställningar med musik av Mozart och Wagner, bland annat Tristan och Isolde och Mästersångarna. Också hans eget förstlingsverk för operascenen, Guntram, fick han det tvivelaktiga nöjet att dirigera i ett katastrofalt uppförande. Men han tog en gruvlig hämnd, bland annat i Ein Heldenleben, där han skildrar hjältens kamp mot en oförstående småborgerlig omvärld.

1890-talet innebar för Richard Strauss en lång rad musikaliska åtaganden, i München liksom i Berlin, där han 1898 utnämndes till hovkapellmästare. Under sina första åtta månader i Berlin dirigerade han 25 operor i 71 föreställningar! Det är onekligen förvånande att han var minst lika produktiv som tonsättare. Åren 1894–1898 såg fyra stora symfoniska dikter dagens ljus: Till Eulenspiegels lustige Streiche, Also sprach Zarathustra, Don Quixote och slutligen Ein Heldenleben.

Also sprach Zarathustra komponerades 1895–1896, ”fritt efter Nietzsche”, alltså mera som en musikalisk kommentar än som en programmusikalisk  uttolkning av dennes filosofiska dikt, publicerad 1883. Strauss har själv förklarat: ”Jag hade ingen avsikt att komponera filosofisk musik eller skildra Nietzsches mästerverk i toner. Jag ville uttrycka i musik något av mänsklighetens utveckling, från sitt ursprung genom alla utvecklingsfaser, religiösa och vetenskapliga, fram till Nietzsches idé om Övermänniskan. Hela den symfoniska dikten är avsedd som en hyllning till Nietzsches geni, som fått sitt främsta uttryck i boken Så talade Zarathustra. I partituret har Strauss också citerat den första delen av Zarathustras inledande tal. Dessutom har han försett varje avsnitt med en beskrivande titel som motsvarar ett visst parti av Nietzsches dikt. Men dessa titlar underlättar knappast den musikaliska förståelsen av verket, snarare tvärtom.

Also sprach Zarathustra är en enhet, inte en samling bilder efter olika episoder i diktverket, dess styrka är rent musikalisk. Grundmaterialet är motsatsförhållandet mellan den oreflekterande naturen, representerad av C-dur (inga förtecken) och den tänkande människan med H-dur (fem korsförtecken). Denna motsats möter vi redan i inledningens magnifika crescendo över motiven C-G-C (som blev världsberömt genom filmen 2001, A Space Odyssey) men som egentligen skildrar Zarathustras möte med den uppgående solen.

Sedan börjar olika stadier av människans utveckling: religionen (med citat ur Credo och Magnificat i orgeln), vetenskapen (som representeras av en konstfärdig fuga) till den avslutande Tanzlied, en högtidlig men ändå översvallande Wienervals med drag av Rosenkavaljeren.

Verket avslutas med en coda, Nachtwanderlied (Nattvandrarens sång) som inleds med att en klocka slår tolv slag: dagen är slut, Zarathustras verk är fullbordat. Musiken går över i tankfullt H-dur, när han återvänder till sin ensamhet i bergen, och dör sakta bort. Den grundläggande motsättningen mellan natur och människa består ända till slutet: H-dur i höga stråkar och blåsare, tre djupa C:n i basarna.

Text: Claes M Cnattingius

Kort om tonsättaren:

Född: 11 juni 1864 i München, Kungariket Bayern, Tyskland.
Död: 8 september 1949, Garmisch-Partenkirchen, Tyskland,

Utbildning: Privatlektioner i musikteori och orkestrering för en assistent vid Münchens hovkapell, violinstudier vid stadens kungliga musikskola samt universitetsstudier i filosofi och konsthistoria.

Verk: De tio tondikterna är hans märkligaste orkesterverk, med mästerstycken som Don Juan, Till Eulenspiegels lustige Streiche eller Also sprach Zarathustra. Operor som banbrytande Salome och Elektra eller älskade Rosenkavaljeren, samt en enorm och rik sångskatt, inklusive Vier letzte Lieder.

Om dirigering: ”Du ska inte svettas när du dirigerar, endast publiken skall bli varm” och ”dirigera Salome och Elektra som om de vore komponerade av Mendelssohn: Älvors musik”. Vänsterhanden ansåg han inte ha med dirigering att göra, den borde stanna i byxfickan.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 55 min inkl. paus

Konsertintroduktion 29 sep kl 18:00 30 sep kl. 14:00.

Biljetter

Ingår i följande abonnemang: