arrow

Conrad Tao vid flygeln

Conrad Tao utforskar i denna recital konstmusikens förmåga att beröra och påverka oss, både som lyssnare och utövare. Mittpunkten för konserten är Jason Eckardts pianofantasi Echoes’ White Veil. Som kontrast till den har Tao valt ut verk som på olika sätt representerar den klassiska musiktraditionen han vuxit upp i, från Rachmaninov och Bach till Julia Wolfes suggestiva och våldsamma Compassion.

Den amerikanske pianisten och tonsättaren Conrad Tao har av New York Times beskrivits som en musiker med ett ”utforskande intellekt och öppenhjärtig klarsynthet”. Tao debuterade redan som liten, både som violinist och pianist. Dock oerhört trött på underbarns-epitetet har han utvecklat ett konstnärskap helt i sin egen rätt; hans tekniska skicklighet är enbart ett verktyg för den stora berättelse som han söker förmedla i varje enskilt framträdande.

Tao ser sig inte främst som interpret, utan framträdandet – skapandet i nuet – är ett lika kreativt arbete som själva komponerandet. ”Vad ska jag göra med den här musiken – och hur? Varje framträdande är helt nytt, det jag gör den timmen, minuten, sekunden, kan aldrig göras om. Ständigt nya världar att utforska.” Tao är också en framgångsrik tonsättare som rör sig mellan klassiska och samtida, experimentella och populärkulturella uttryck med en verklista som omfattar både piano-, kammar- och orkestermusik och ibland med okonventionella inslag.

Conrad Tao utforskar ständigt frågan om varför musik påverkar oss på ett så djupt och personligt plan och är därför också en ivrig förespråkare för konstmusik. Utan att kompromissa söker han vägar till en mer jämnårig publik, bland annat genom The Unplay Festival i New York, och han kom redan som tonåring med på Forbes lista över världens mest inflytelserika unga musikpersoner i sällskap med Lady Gaga, Katy Perry och Justin Bieber.

I kvällens program har han utgått från Echoes’ White Veil av Jason Eckardt, som Tao betraktar som ett mästerverk i den virtuosa pianotraditionen. Eckardt startade sin musikaliska karriär med heavy metal och jazz men gav sig helt hän komponerandet efter att ha upptäckt Anton Weberns musik. I samma ålder som Tao är nu, skrev Eckardt kvällens stycke inspirerad av prosadikten ”Echoes” av den amerikanske poeten William Stanley Merwin.

Tao låter Eckardts egensinniga och halsbrytande verk omges av en programsättning med mer bekanta verk i vad han själv kallar en ”konservatorietradition” som han växte upp med, och inleder med Kromatisk fantasi och fuga av Bach. I likhet med Eckardt är detta Bach-verk rikt och virtuost yvigt, fullt stora, dramatiska gester.

Med Compassion, som Julia Wolfe skrev efter att ha bevittnat 11 september-attackerna på nära håll, ändrar Tao fokus; breda klanger i ett långt bitvis våldsamt crescendo maximeras i en plötsligt tyst upplösning. Rachmaninovs etyd nr 2 ur Études-Tableaux op 39 framträder till synes ur detta intet; ängsligt böljande, framväxande som en kaskad av vågor på öppet hav, ständigt i rörelse. Ovanpå det ger Beethovens Pianosonat i Ass-dur lindring och tröst och, med Taos egna ord, ”får sammanfatta och uppenbara en mer mångtydig och ibland oklar relation mellan pianist, virtuoseri och musikaliskt uttryck”.

Text: Jenny Leonardz


arrow SÄNDS I P2 DEN 7 MARS, 19:03 Skriv ut

Medverkande

 

Conrad Tao har gjort en närmast osannolik kometkarriär. 2011 utsågs han av USA:s utbildningsdepartement till Presidential Scholar of the Arts. Året därpå debuterade han med Detroits symfoniorkester i Saint-Saëns Pianokonsert nr 2 som kallades ”en strålande debut av lika delar förförisk skönhet som hårresande teknisk briljans” av Detroit News. Sedan dess har han gjort otaliga bejublade framträdanden runt om i världen som hyllad pianist, flerfaldigt prisbelönad tonsättare och dessutom som uppmärksammad violinist.

Musiken

Ungefärliga tider

Det fanns en tid då all Bachs musik för klaverinstrument var pianisternas revir och helgedom. Det är länge sedan nu; cembalisterna har sedan länge kunnat återta sina ursprungliga domäner. Men det finns också verk som pianisterna envist vägrat släppa ifrån sig, som exempelvis Goldbergvariationerna, Das Wohltemperierte Klavier och de engelska och franska sviterna. Ytterligare ett stycke med en färgrikedom och vitalitet som nog utesluter att det helt upphör att framföras på moderna konsertflyglar är Kromatisk fantasi och fuga från åren kring 1720. Bach var då hovkapellmästare hos furst Leopold av Anhalt-Köthen. Trots många resor med fursten var det en mycket produktiv period då en rad mästerverk komponerades.

Efter flytten till kantorstjänsten i Leipzig 1723 upprätthöll Bach inte bara vänskapen med furst Leopold utan även intresset för sin fantasi och fuga, som tycks ha blivit omarbetad i detaljer lite då och då under åren. Det är en omfångsrik, harmoniskt djärv och förtätad musikalisk ikon som redan under Bachs levnad betraktades som ett unikt mästerverk med sin avancerade stämföring, sina snabba löpningar och brutna ackord. Att spela den för en förtjust publik ingick i Felix Mendelssohns återupplivande av Bachs rykte i Leipzig vid början av 1840-talet. Tonsättande stjärnpianister som Franz Liszt och Johannes Brahms lät verket ingå i deras konsertrepertoar för att demonstrera sin virtuositet och uttrycksfullhet. Max Reger gjorde dessutom en version för orgel så att organisterna också kunde vara med.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

I tonåren hörde den amerikanske tonsättaren Jason Eckardt Jimmy Page spela gitarrsolo i Led Zeppelins låt Heartbreaker och blev helt såld. Han började själv spela gitarr i hårdrocksband och några år senare blev även jazz ett av hans idiom. Men det var först när Eckardt studerade vid Berklee College of Music som han kände att han hade hittat hem på riktigt. Som student vid den välrenommerade musikhögskolan i Boston hörde han för första gången Anton Weberns Fem satser för stråkkvartett, en upplevelse som öppnade dörrarna till en helt ny värld. Nu var han säker på att det var noterad musik som han ville syssla med.

Idag räknar Eckardt tonsättare och musiker som Schönberg, Coltrane och Stockhausen till sina starkaste influenser. Han menar själv att hans lite ovanliga bakgrund har haft betydelse både för komponerandet och för att hitta en egen musikalisk identitet. Energin i rockmusiken och jazzens improvisatoriska karaktär är element som han tagit med in i sin egen musik. Och både rockens kraftfullhet och jazzens nyckfulla tonspråk kan förnimmas i Eckhardts minst sagt utåtriktade och händelserika pianoverk Echoes White Veil från 1996. På bara tolv minuter får man som lyssnare vara med om dramatiska kast. Snabba och äventyrliga passager – inte sällan präglade av dissonanser av närmast improvisatorisk karaktär – växlas med lugnare, mer mångskiftande avsnitt fyllda av gnistrande utsmyckningar med fängslande pianissimon. Ibland tycks det som om verket är ett enda utdraget, oupphörligt fascinerande jazz-solo.

Text: Axel Lindhe

Tonsättaren Julia Wolfe är bosatt på Manhattan, bara några kvarter från platsen där World Trade Centers tvillingtorn, Twin Towers, tidigare reste sig mot himlen. När den mardrömslika terroristattacken inträffade den 11 september 2001 var Wolfe sysselsatt med att komponera musik för att hedra tonsättaren Ruth Crawford Seeger, som skulle fyllt 100 år samma år. Av en händelse läste Wolfe att Ruth är ett bibliskt namn med hebreiskt ursprung och att det finns teorier om att namnet skulle kunna betyda medlidande, compassion på engelska. Namnets innebörd, Ruth Crawford Seegers 100-årsjubileum och Wolfes egen känslomässiga reaktion på de ohyggliga händelserna i hennes hemstad kom därmed att bilda en enhet: verket Compassion var fött.

Compassion börjar trevande och försiktigt, men rofylldheten är bedräglig. Det dröjer inte många sekunder förrän intensiteten i musiken märkbart stegras och den stillsamma atmosfären drastiskt bryts av intensiva och gälla ackord från pianot. Snart tar den här intensiva och vitala energin över och dominerar verket, ända tills inledningens lugn så småningom återvänder. Den här ”mullrande” och laddade ljudvärlden har blivit något av ett kännemärke för Wolfes musik. Själv har hon i intervjuer berättat att hon i sitt sökande efter högljudda uttryck ofta hämtar inspiration från oväntade håll, bland annat från rock- och popmusik, där särskilt det brittiska rockbandet Led Zeppelin är en viktig inspirationskälla i hennes komponerande. Verket Compassion uruppfördes i New York City i december 2001.

Text: Axel Lindhe

Förutom att han räknas till senromantikens främsta tonsättare var Sergej Rachmaninov också en av sin tids högst ansedda pianister. Han var både tekniskt skicklig och mycket musikalisk, med en förmåga att framställa även komplex musik med klarhet. Han skrev också en hel del musik för piano, inte sällan tekniskt krävande sådan.

På sensommaren 1911 skrev Rachmaninov nio pianoetyder i sitt sommarhus i Ivanovka i Ryssland. Sex av dem publicerades till slut 1914 under rubriken ”studie-bilder”, Études-Tableaux op 33. Var och en av etyderna målar upp en bild för lyssnaren, men Rachmaninov själv ville inte beskriva vad han såg i musiken: ”Jag tror inte på konstnären som avslöjar för mycket. Låt lyssnaren själv måla upp vad musiken säger denne.”

Hösten 1916 komponerar Rachmaninov ytterligare nio etyder som året därpå ges ut som Études-Tableaux op 39. Båda samlingar är både vacker musik i egen rätt och samtidigt etyder, alltså stycken avsedda att öva upp en eller ett par specifika färdigheter på ett instrument. I Etyd nr 2 a-moll ur den andra samlingen spelar pianisten olika rytmiska underdelningar i vänster och höger hand och korsar dessutom händerna över varandra upprepade gånger.

Musikaliskt började det vemodigt, trevande, men ständigt i rörelse i vänsterhandens brutna ackord. Detta är också ett av flera verk där Rachmaninov citerar den liturgiska melodin till Dies irae, vredens dag, här ständigt närvarande som en ödesmättad underton i den rörliga vänsterhanden. Vid ett fåtal punkter klingar musiken i dur – åtminstone nästan – annars är det idel melankoliska, men oerhört vackra, molltoner som Rachmaninov målar med.

Flera år efter etydernas tillkomst avslöjade faktiskt Rachmaninov berättelserna i några utav dem. När dirigenten Sergej Kussevitskij 1930 bad Rachmaninovs tonsättarkollega Ottorino Respighi att arrangera några av etyderna för symfoniorkester blev Rachmaninov mycket glad och invigde Respighi i de utvalda etydernas hemligheter. Denna etyd är en av fem som Respighi arrangerade och de böljande klangerna, stundtals våldsamma utbrotten men också stillsamt svävande melodierna verkar ännu mer självklara när vi får veta Rachmaninovs egen rubrik: Havet och fiskmåsarna.

Text: David Saulesco

Beethovens sena pianosonater tillhör musikhistoriens verkliga höjdpunkter, inte minst de tre sista med opusnumren 109–111. Tiden kring 1820 var av flera anledningar svår för tonsättaren. Han genomled en plågsam rättsprocess kring brorsonen Karl samtidigt som han drabbades av olika sjukdomar; reumatisk värk följdes av gulsot med allvarlig utveckling. Förläggaren Adolph Martin Schlesinger i Berlin och sonen Maurice, med utgivning i Paris, hade 1819 beställt tre sonater och prutat ned priset från 120 till 90 dukater. Men det skulle dröja ända till början av 1822 innan de två sista sonaterna var färdiga. Beethovens utlovade tre år höll inte alls. 1821 orkade han inte komponera överhuvudtaget. Inte ens att skriva eller besvara brev hade han klarat av.

Pianosonat nr 31 i Ass-dur är en makalös resa: ibland en gripande klagosång, från den kanske skenbart enkla men så uttrycksfulla inledande satsen till fjärde satsens magnifika fuga, som utan paus följer direkt på den mörkt tonade långsamma tredje satsen. De flesta musikvetare är överens om att finalen representerar Beethovens upplevelse av seger över den egna livssituationen. När sonaten komponerades hade han tillfrisknat efter den mycket långa sjukdomsperioden. Pianisten och musikforskaren Charles Rosen såg denna sats som det första exemplet på att akademiska konstruktioner, som kontrapunkt och fuga, på allvar integrerats i ett musikstyckes inneboende dramatik. Han menar att Beethoven inte bara lyckas representera återvändandet till livet, utan övertygar oss rent fysiskt om läkeprocessen.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min

Ingår i följande abonnemang: