”Möjligheten att röra sig från hemliga viskningar till klara, vackra och ’abstrakta’ ljud var startpunkten för Laconisme de l’aile,” säger Kaija Saariaho som blandar röstens och andningens rytm och klangfärg med flöjtens i sitt verk från 1982. Texten som flöjtisten läser upp inledningsvis är hämtad från författaren Saint-John Perses Oiseaux (Fåglar) från 1962. Perse, som belönades med nobelpriset i litteratur 1960, skildrar fåglarnas flykt i sina dikter, hur de trotsar gravitationen och tar sig fram genom himlen. Saariaho fascinerades av Perses poesi och framförallt hur han återger de linjer som fåglarna formar när de flyger. Det är dessa linjer som flöjten drar upp även i det akustiska rummet. Laconisme de l’aile betyder något i stil med ”vingens bryskhet”. Linjerna bryts hastigt av och flöjten får ständigt hitta nya spår att utforska, nya klanger och ljud att leka med och nya halsbrytande tekniker. Saariahos mystiska stycke är lika utforskande som det är utmanande. Det håller en oupphörligt på spänn medan det uppvisar tvärflöjtens möjligheter och färgrikedom.

I Lies You Can Believe In (2006) är det storstadens stress som gestaltas. Missy Mazzoli blev, som så många andra, överväldigad av stadsstressen när hon flyttade till New York 2006. Det hektiska tempot i städer påverkar oss onekligen och forskare har både hittat kopplingar mellan stadsmiljön och psykiska sjukdomar, samt faktiska skillnader i hjärnan mellan stadsbor och landsortsbor. Upplevelsen av New Yorks frenetiska energi , mani och våldsamheter och att den påverkar oss blir sällan så påtaglig som i Mazzolis stycke, men det handlar också om vandringssägner och rövarhistorier. Lögnerna som du kan tro på, enligt tonsättaren, är de improviserade berättelser som är påhittade men inte skadliga. Hennes stycke hämtar inspiration både från romsk musik, punk och traditionell bulgarisk och rumänsk folkmusik.

Sånger till Emelie (2008) skrevs till minnet av tsunamins offer i Thailand 2004, där Emilie dog med hela sin familj. Verket består av tio satser, däribland Psalm över Katarina kyrkogård och Melodi till Emelie. Tonsättaren Emmy Lindström var med i programserien Med utvidgade sinnen i P2 där hon berättade att hon skriver musik som bomull och med en lugnande effekt för att hantera det överväldigande, inte bara fenomen som tsunamin utan även hennes hyperaktivitet. Programserien ställer frågan om diagnoser kan vara ett avstamp för konsten, och för Emmy Lindström var det just så. ADHD-diagnosen befriade henne, säger hon, för då behövde hon inte längre låtsas att hon var som alla andra. Det tråkigaste hon gjort i sitt liv var att ta medicin för att dämpa sin hyperaktivitet. Idag förstår hon att hyperaktiviteten är källan till hennes kreativitet och att musiken och diagnosen befruktar varandra. Nu ser hon hyperaktiviteten främst som en tillgång för att skapa sin lugnande musik. Och hon är tacksam för att hon är annorlunda.

Text: Mats Hansson.