arrow

Chamber Unplugged - Mühlrad, Sandström och Hultmark

Kom närmare musiken – och musikerna – med Chamber Unplugged. Musiker ur Radiokören och Radiosymfonikerna bjuder på kammarmusik i Radiohusets Studio 2, en intim och engagerande konsertupplevelse. Hör nyskriven musik av Sven-David Sandström och av de båda svenska kompositörerna Jacob Mühlrad och Emily Hultmark.

Slagverksvirtuosen Mika Takehara har en framträdande roll i Jacob Mühlrads trio Kata för två celli och slagverk, inspirerat av förutbestämda rörelsemönster i japansk kampsport. Verket har naturligt nog en stark visuell dimension såväl som klanglig och musiken är komponerad både med för det ljudande resultatet och för den koreografiska. Här får också Sven-David Sandströms Four Pieces for Solo Cello sitt uruppförande. Radiosymfonikernas Astrid Lindell spelar. Samt det helt nyskrivna verket Stycke för cello, fagott och elektronik av Emily Hultmark.


Medverkande

 

Engelsk-svenska fagottisten Emily Hultmark växte upp England. Hon blev tidigt medlem i National Youth Orchestra, under bland andra Sir Simon Rattle, Sir Colin Davis, Sir Andrew Davis, Marin Alsop och Yan Pascal Tortellier.  Emily Hultmark blev 2008 medlem i Göteborgs Symfoniker, På inbjudan av Zubin Mehta tjänstgjorde hon 2012–13 i operaorkestern vid Palau de les Arts Reina Sofia i Valencia. 2014 fick hon tjänsten som alternerande stämledare i Kungliga Filharmonikerna. Emily Hultmark är en passionerad kammarmusiker med en strävan att också utveckla fagottens roll inom improviserad och experimentell musik.

Astrid Lindell är cellist och anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2002. Solistdiplomexamen på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och åtföljande studier för professor Steven Doane i Eastman School of Music New York, där Astrid var lärarassistent åt professor Doane möjliggjordes med stipendier från Kungliga musikaliska akademien. Astrid har framträtt som solist bland annat med Kungliga Filharmonikerna och som kammarmusiker på festivaler i Sverige och utomlands såsom Danish Strings, Musik på Sörmländska slott och Herresäten, Styrsö kammarmusikdagar, Lyckåfestivalen och Peace & Love Strings. Utomlands kan nämnas kammarmusikframträdanden i Concertgebouw i Amsterdam samt ett flertal konsertframträdanden i USA.  Astrid spelar gärna och ofta kammarmusik med kollegor från Radiosymfonikerna och Radiokören och hon har ett särskilt intresse för ny musik. Hon har fått flera kompositioner tillägnade sig och har uruppfört verk av bl.a. Sven-David Sandström. Som lärare har Astrid varit verksam på Musikhögskolan i Örebro samt undervisat på den internationellt välkända Masterclasses Danish Strings.

Marie MacLeod är solocellist i Kungliga filharmonikerna sedan 2013, och är ursprungligen från Storbritannien men är sedan länge bosatt i Sverige. Marie har framträtt med bland andra London Symphony Orchestra och Ulster Orchestra. Hon har spelat in skivor för Stone Records, Champs Gill Records, BBC och Sinimage. 1998 vann Marie förstaplatsen i stråkkategorin i BBC Young Musician of the Year. Nuförtiden framträder hon ofta i Konserthusets kammarmusikserier Filharmoniker i närbild och Soppkonserter.

Mika Takehara är en ledande slagverks- och marimbasolist med en känsliga musikalisk stil och ett danslikt kroppsspråk. Hon är född och uppvuxen i Japan och efter examen i Tokyo flyttade hon till Stockholm där hon tog emot solistdiplom vid Kungliga Musikhögskolan. Mika Takehara är specialiserad inom soloslagverk med live elektronik, egna kompositioner, solokonserter, solist med orkestrar och teatraliskt slagverksperformance. Hon är också en uppskattad pedagog och ger masterklasser över hela världen. Mika samarbetar även med dansaren Virpi Pahkinen och de har bl.a. med stor succé turnerat med Ichos för solodans, soloslagverk och live-elektronik, en komposition av Mika Takehara som också återkommer med fortsatt turné det kommande året. Mika Takehara ingår, tillsammans med Lisa Nordström, i ZAWAZAWA – en duo som fått stor uppmärksamhet med bl.a. sin musikdokumentärfilm som visats i Europa på
filmfestivaler. Mikas filosofi och övningsteori har uppmärksammats med en egen monter på den permanenta utställningen på det nyöppnade Scenkonstmuseet i Stockholm.

Musiken

Ungefärliga tider

Sven-David Sandströms Four Pieces for Solo Cello är det senaste verket av Sveriges största nu levande tonsättare. Kammarmusiken är ett format som han har prioriterat alltmer de senaste åren. Five Pieces for String Trio skrevs 2007, Fjärde stråkkvartetten skrevs 2010, Dansa för röst och violin skrevs 2011, och 2013 skrevs Three Pieces for Two Violins. Sedan millenieskiftet har Sandström skrivit alltfler så kallade ”Pieces”, där hans verk för solister och orkester har fått en ny utformning: ”Jag har en önskan om att komma bort ifrån den traditionella konsertformen och satsindelningen”, säger Sandström. ”Jag har därför under senare år valt att dela in mina soloverk i flera kortare stycken, ”Pieces”, som kan skifta kraftigt i karaktär. Jag är mån om att underhålla och ständigt överraska lyssnaren, och vill samtidigt bjuda på upplevelser som förmedlar skönhet, värme och närhet.”

Text: Mats Hansson

SVEN-DAVID SANDSTRÖM
Född: 30 oktober 1942 i Motala.
Utbildning: Studerade komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, som den då hette, för Ingvar Lidholm och gästlärare som den systematikskeptiske György Ligeti och den extremt komplicerade Brian Ferneyhough. Även Sandström själv var tidigare en mer uttalad modernist och mycket av hans musik präglas av hög komplexitetsgrad både i teknik och notation.
Verk i urval: Har skrivit för både kör, orkester, soloinstrument, mässor och operor. Några av hans mer kända verk är: De ur minnet fallna (1982), High Mass (1994), Staden (1997), Juloratorium (2005), Ordet (2006) och Föreställnngen (2016).

Om musik på gamla 50-lappen: Konstmusiken har inte alltid lätt att hitta ny publik, men mellan 1996 och 2016 var det bara för publiken att titta i plånboken för att hitta konstmusiken. På baksidan av den gamla Jenny Lind-sedeln finns en bit av ett så kallat grafiskt partitur med musik av Sven-David Sandström. Stycket bakom silverbasharpan heter Bilder för slagverk och orkester (1969). Grafiska partitur var sådant som John Cage och György Ligeti höll på med, där kompositören struntar i allt vad noter heter och istället använder sig av symboler för musikerna att följa, notblad med flera streck eller ett fotografi att spela efter. Grafiska partitur kan ofta bli rena konstverk, vilket framkommer på den gamla 50-kronorssedeln.

Tonsättaren Osvaldo Golijov växte upp i en östeuropeisk-judisk familj i Argentina och studerade musik i Israel och USA. Han har skrivit mycket kammarmusik för olika ensembler och besättningar. Mariel för cello och marimba uruppfördes i New York 1999 och skrevs till minnet av en avliden nära vän. Känslan i stycket är den som omedelbart föregår sorgen och saknaden, när enskilda ögonblick återuppstår i ens minne och gör att personen fortfarande känns levande. Dragen av brasiliansk musik speglar och hedrar den saknade vännens musiksmak.

Jacob Mühlrads Kata för två celli och slagverk hämtar inspiration från rörelsemönster i japansk kampsport, så kallade ”katas”. Musiken är komponerad för att ge ett visuellt intryck med slagverksvirtuosen Mika Takeharas koreograferade rörelser i förgrunden. När man utför en kata lägger man extra stor vikt vid muskler, andning och vaksamhet, men främst måste man uppnå ett inre lugn för att utföra verkligt mjuka och graciösa rörelser. Kampsporter, trots våldsamma inslag, strävar efter att främja fred och andlighet inifrån. Detta ligger också nära det lugn som Jacob Mühlrad hittar i musiken: ”Den meditativa känslan som musiken ger mig,” säger han, ”gör att jag sjunker in i den till den grad att jag inte längre tycker att den är vacker – eller ful för den delen. Den skapar en slags tomhet som inte behöver fyllas med något och i det här ögonblicket är det inget som oroar eller skrämmer mig längre. […] Det här är min religion, ’ljudendom’ med l.”

I sitt sommarprat i P1 från 2017 berättar Mühlrad att han är ”musikaliskt troende” och att musiken är något gudomligt för honom, därför hyllar han John Cage och Igor Stravinskij för att de drog sina idéer till sin spets. Han kompromissar inte heller själv med sin egen musik även om han ibland får kritiken att den är ospelbar eller inte ens är musik. Mühlrad lärde sig tidigt att tänka bortom pianot och utforska nytt. Genom sitt anarkistiska närmande gjorde han först något helt annat med Beethoven och Bach, sedan gjorde han genreöverskridande samarbeten med hiphop-artister, och snart använde han även utommusikaliska verktyg som i det här fallet ”katas” för att komma bort från sina egna och andra musikers mönster. Sven-David Sandström, som är hans mentor, berättar att Mühlrad inte kunde någonting om komposition när de först träffades men att han hade något annat, en självklarhet att bli tonsättare, ett driv och brist på tålamod. Själv talar Mühlrad om att ägna mycket tid åt musiken, att hitta ett djup i den och att lyssna på ett icke-linjärt sätt. Det är för honom att vara hängiven hans religion, ”ljudendom med l”.

Text: Mats Hansson

Jacob Mühlrad
Född: 9 april 1991, Stockholm.
Studier: Kungliga Musikhögskolan och Royal College of Music.
Verk i urval: Anim Semiraus, Nigun, An Echo of Memories, Thoughts and Thoughts och Friction, och Kaddish.

Dyslexi och notläsning: Jacob Mühlrad upptäckte pianospelet i 14-årsåldern men hans dyslexi gjorde att han lärde sig all pianomusik på gehör. Efter ett halvår kom han i kontakt med Staffan Scheja och spelade för honom Bachs Toccata och fuga d-moll. ”Väldigt anarkistisk fingersättning” var Schejas kommentar. I oktober uruppförs Radiokörens beställningsverk Kaddish, för vilket han också fått Micael Bindefelds Stiftelses stipendium 2017.

Passande nog var det när Cheryl Frances Hoad hörde en cello på radion som liten som hon först drogs till musikvärlden. Excelsus för solocello är ett av många verk med favoritinstrumentet i fokus. Titeln, ’excelsus’, betyder upphöjd och passande nog presenterar det cellon som ett omfångsrikt och virtuost instrument med värme och lidelse. Förutom kammarmusik har Hoad uppmärksammats för exempelvis solokonserter, baletter och musikdramatik. Här framförs Excelsus för första gången i Sverige.

Fagottisten och tonsättaren Emily Hultmark vill utforska den elektroniska och experimentella musiken.

Här finns element av olika genrer och ofta ett spektrum av musik från olika tidsepoker. Ny musik som tex  hip hop samsas med musik från barock eller renässans. Det unika i hennes musik är det tidsspann hon skapar och som man åhörare befinner man sig I olika rum med olika tidsepoker.
Emily Hultmark bygger sin musik med olika tekniker, akustiska ljud blandas men elektroniska. Subtila medel används och når ett maximalt uttryck. Hon använder också gärna inslag av improvisation. I hennes musik finns även ljudeffekter som skapar rymd och lägger till en extra dimension.  Musiken vilar på flera plattformar och som lyssnare kan man välja vad man välja vilken plattform man vill lyssna på.

Stycket The art of the insane som här får sitt uruppförande bygger på soundscape, d v s en förinspelad bakgrund. Hennes instrument fagotten och cellon är båda förstärkta. Ljudeffekter finns både i fagottens stämma och i det förinspelade.

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim