arrow

Brahms kontra Chin

Brahms Symfoni nr 2 D-dur lär ha varit hans egen favoritsymfoni. Hans första symfoni skrevs under 21 års tid i Beethovens skugga medan denna blev klar på ett par månader i sommar och solsken. Unsuk Chin är en av dagens verkligt stora tonsättare. Hösten 2017 hördes hennes klarinettkonsert i Berwaldhallen och nu tolkas hennes lekfulla men minst lika utmanande Pianokonsert av den bejublade schweiziske pianisten Francesco Piemontesi.

Sydkoreanska Unsuk Chin, baserad i Berlin, är en av världens främsta samtida tonsättare. Hon spelas i konsert- och operahus världen över, uppskattad av för sina djärva och okonventionella tongångar, färgrika orkesterklanger, lyriska djup och rytmiska fantasi. Och inte minst humorn. Ett släktskap med György Ligeti brukar framhållas – hon studerade komposition för honom – men Unsuk Chin är klart mer uppslupen.

Om sina instrumentalkonserter – hon har skrivit både för sheng (en traditionell kinesisk munorgel), violin, klarinett och piano – har hon förklarat att hon skapar extrema situationer för att tvinga solisterna att gå bortom det möjliga. Pianokonserten, en beställning från BBC 1997, är inget undantag; den kräver sin pianist. Om just pianokonserten har Unsuk Chin sagt att den speglar alla epoker i pianolitteraturen, från Scarlatti till i dag, med betoning på instrumentets energiska, virtuosa och lekfulla sidor.

Med sin andra symfoni, som Johannes Brahms skrev 1877, tog han definitivt plats bland sin tids främsta tonsättare. Den första symfonin tog enligt egen utsago 21 år från idéskiss till färdigt verk, medan den andra växte fram snabbt efter ettans positiva mottagande. Brahms skall själv ha sagt, om svårigheten med första symfonin, att ingen kan förstå hur det känns ”att höra en jättes klampande steg bakom sig”. Jätten var förstås Beethoven och Brahms första symfoni kallas också ibland för ”Beethovens tia”. Även andra symfonin har jämförts med Beethoven och omnämns då som Brahms ”pastoralsymfoni”.

Första satsen inleds med tre toner i de djupa stråkstämmorna, som ett ledmotiv som kompositören bearbetar verket igenom. Sina många ljusa klanger till trots, rymmer symfonin också svärta och, på Brahms typiska vis, både introvert sökande och utåtriktad eufori. Av de fyra symfonier som Johannes Brahms skrev, sägs den här ha varit hans favorit.

Text: Jenny Leonardz


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER Skriv ut

Dirigentändring - Mirga Gražinytė-Tyla har ställt in sin medverkan. Hon ersätts av dirigent Antony Hermus

På grund av detta har konserten den 7 februari ställts in.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges orkester. Oavsett var i landet du bor kan du lyssna på orkesterns konserter i Sveriges Radio P2 i etern och på webben och flera av dem visas också i Sveriges Television. Varje år framför orkestern älskade verk ur den klassiska repertoaren och nyskriven musik av spännande, samtida tonsättare. Dessutom samarbetar de med framstående jazz-, pop- och rockartister och strävar ständigt efter att utvecklas och bryta ny mark.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Under de första 40 åren ansvarade en rad olika musikprofiler för den radiosända orkestermusiken. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har sedan dess, under enastående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, formats till en internationellt ryktbar konstmusikensemble i toppklass. Sedan 2007 är Daniel Harding orkesterns chefsdirigent som säsongen 2016–2017 firade sitt tioårsjubileum med att göra tre av 1800-talets stora symfoniska verk.

Orkestern turnerar regelbundet och blir ofta inbjuden till internationella festivaler och konserthus. Våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med Mozart-specialisten Maria João Pires och den uppmärksammade violinisten Veronika Eberle. Under 2014 gästade de såväl påskfestivalen i Aix-en-Provence som the BBC Proms i London. I maj 2017 gjorde orkestern en stor turné med musik av bland andra Ravel, Dvořák och Mahler. Tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell besökte de bland annat Wien, Salzburg och Milano. Under Östersjöfestivalen 2017 uruppförde Sveriges Radios Symfoniorkester Aeterna av Anders Hillborg, ett beställningsverk som är en del av ett filmprojekt om FN:s 17 miljömål. Festivalen avslutades med Mahlers Symfoni nr 6 under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.

I augusti 2018 avslutade orkestern den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers Symfoni nr 8, med vilken de bara veckan innan öppnat den sextonde Östersjöfestivalen. Säsongen 2018–2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester som Brahms Requiem och Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht. Sveriges Radios Symfoniorkester är också mycket stolta att presentera sin nye förste gästdirigent, Klaus Mäkelä, som kommer att göra tre konserter under säsongen med bland annat Sjostakovitjs femte, sjätte och sjunde symfonier. Andra uppmärksammade gästspel är Malin Byström, Christian Gerhaher, dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla och pianisten Conrad Tao. I november 2018 åker orkestern på en ny, omfattande Europaturné och i september gästade de dessutom Anima Mundi Festival i Pisa.

Antony Hermus är förste gästdirigent för Norra Nederländernas Orkester och konstnärlig rådgivare för Nederländska Ungdomsorkestern. Han har dirigerat mycket opera, bl a i Stuttgart, Strasbourg, Göteborg, Opera North och på Komische Oper i Berlin. 2009-2015 var han konstnärlig ledare i Dessau, där han nu är hedersdirigent. Bland de orkestrar han har gästat märks Philharmonia, BBC Philharmonic, Concertgebouw, Rotterdams och Nederländska Radions Filharmoni samt Bamberger och Melbournes symfoniorkestrar. 2013 dirigerade han musik av Unsuk Chin vid tonsättarfestivalen i Stockholms Konserthus. Hermus är född i Holland och började spela piano när han var sex år.

Francesco Piemontesi är välkänd för sina tolkningar av Mozart och den romantiska repertoaren som Brahms, Liszt, Ravel och Debussy. Han har spelat med orkestrar som Gewandhausorkestern i Leipzig, Wienersymfonikerna, Oslo-filharmonin, Tonhalle-Orchester Zürich och Los Angeles Philharmonic. Dessutom är han en hängiven kammarmusiker och har spelat med bland andra Leif Ove Andsnes, Yuri Bashmet, Emmanuel Pahud och Christian Tetzlaff. Bland hans inspelningar kan nämnas Mozarts 25:e och 26:e pianokonsert samt Debussys preludier.

Musiken

Ungefärliga tider

Felix Mendelssohn (1809 – 1847) kom från en välbärgad familj, och fick tidigt möjlighet att resa ut i världen för att ta del av olika kulturer och vidga sina vyer. Han var 20 år när han gav sig iväg på en resa som varade i fyra år, med London som första stopp. Där stannade han i åtta månader, och när sommaren kom reste han och en god vän till Skottland och Hebriderna.

Mendelssohn blev helt tagen av det vilda, vackra landskapet. Genast skrev han ner de inledande takterna till det som skulle bli uvertyren Hebriderna och skickade till sin syster Fanny, med brevet: ”För att du ska förstå hur enastående landskapet i Hebriderna har påverkat mig, skickar jag det här”. När han sen kom tillbaka till Berlin, hade han svårt att återuppliva atmosfären och intrycken från resan, och stycket blev liggande. Det dröjde mer än tio år innan han färdigställde det, och då var han ändå inte riktigt nöjd utan gjorde flera omarbetningar.

Hebriderna är ett av de första exemplen på det som skulle bli ett av 1800-talets musikaliska signum, nämligen det romantiska tonmåleriet. Musiken är en gestaltning av det dramatiska landskapet, av land och hav och vågor som slår upp mot klipporna, men också de stormiga, storslagna känslor som fyllde den unge Mendelssohn i mötet med naturens kraft och skönhet.

Text: Katarina Lindblad

Unsuk Chins Pianokonsert är ingen solokonsert i klassisk mening, med omväxlande insatser av solist och orkester. Pianot interagerar i stället intimt med olika orkesterinstrument i en intrikat väv av brusande, oavbrutna utsmyckningar och sammankopplade rytmiska mönster. Musiken är atonal, extremt komplex, men samtidigt återhållen och distinkt. Unsuk Chin har själv beskrivit sitt verk:

”Första satsen: Ett förspel till verket. I början finns fyra motiv baserade på en treklang vilka sammanfogas geometriskt, som i ett pussel. De här passagerna avbryts av avlägsna klanger som gradvis ökar i volym och framtoning. Dessa olika klangskikt har även olikartade rytmiska mönster. I slutet av satsen tas ett av slagverkssektionen tidigare presenterat rytmiskt motiv över av pianot och övergår i en virtuos uppvisning där solisten utforskar pianots olika klangmöjligheter. Avslutningen består av en metamorfos av satsens inledning.

Andra satsen är en tonmålning med ett virtuost mellanspel som delar satsen i två. I den första delen presenteras talrika lager av klanger som kompletterar och kontrasterar varandra. Mellanspelet utgör en stark kontrast till den statiska klangfullheten i början och i slutet av satsen.

I tredje satsen presenteras trettio tydligt åtskiljda motiv som en mosaik och två ständigt återkommande tutti-ackord i orkestern håller, likt pelare, ihop hela satsen.

I den avslutande fjärde satsen utgör tonen F, uthållen i ungefär två minuter, grunden för en successiv uppbyggnad. Pianot har improvisatoriskt klingande passager, ackompanjerad av upprepande figurer i orkestern. Gradvis utvecklas ett rytmiskt mönster i stråkarna som till slut lämnar tonen F och övergår i korta, sammanlänkade motiv. Satsen avslutas med en halv-improviserad kadens för piano, bleckblås och slagverk följd av en typiskt klassisk coda.”

Text: Henry Larsson

Det var inte självklart och enkelt för den tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att modernisera sitt tonspråk och var samtidigt en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att Brahms kände Beethovens ’ryggsäck’ som en belastning, att det inte fanns mer att göra efter Beethovens nia. Men Brahms var inte reaktionär, bara mycket mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande rubriker utan ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik, och ingenting annat.

Först vid 43 års ålder, efter stora framgångar med pianoverk, solosånger, körverk och kammarmusik, fullbordade han 1876 sin första symfoni som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 i D-dur behövde Brahms betydligt kortare tid, en sommar i den österrikiska idyllen Pörtschach vid sjön Wörthersee.

Om den lugna och vänliga miljön inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas i livet vet vi inte. Brahms andra symfoni kallas dock ofta för hans ”pastoralsymfoni”. Den är betydligt ljusare och mer optimistisk än den första även om Brahms själv – om än säkert med glimten i ögat – beskrev den för en god vän som ”det sorgligaste jag har skrivit”. Visst finns stråk av vemod, särskilt i den långsamma andra satsen, men såväl valet av tonart som influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkmusik ger musiken en glad och festlig karaktär.

Brahms käraste väninna Clara Schuman beskrev i sin dagbok hur Brahms spelade musiken för henne på piano: ”Den här symfonin kommer att bli ännu mer framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer att göra intryck även på musikerna.” Uruppförandet blev mycket riktigt en sådan succé att tredje satsen repriserades.

Första satsen inleds av tre toner som likt ett motto återkommer genom hela symfonin i olika former. Två huvudteman dominerar satsen varav det andra har stor likhet med Brahms kända Wiegenlied. Andra satsen domineras av drömmande tonspråk, med avbrott för ett ljusare och snabbare mellanparti. Tredje satsen är lätt och luftig och är den sats som närmast ger symfonin sin pastorala karaktär. Fjärde satsen inleds allvarligt men är kraftfull och komplex med flera motiv från de tidigare satserna dyker upp här, liksom mottot från första satsen. Symfonin slutar jublande och livsbejakande i en storslagen stegring.

Text: Gunilla Petersén

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min inkl. paus

Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajén 1 timme före konsertstart.

Ingår i följande abonnemang: