arrow

Blomstedt 90 år

Herbert Blomstedt jubilerar med ett storslaget program värdigt Radiosymfonikernas hedersdirigent med tre av 1800-talets stora tonsättare: Beethoven, Richard Strauss och Wagner.

Livestreamingen av fredagens konsert finns publicerad på berwaldhallen/play

Beethovens Symfoni nr 3 tillägnades ursprungligen Napoleon Bonaparte, men när Napoleon gick från att vara demokratins förkämpe till fransk kejsare drogs tillägnan tillbaka och symfonin fick smeknamnet Eroica. När Richard Strauss låg för döden sade han att Tod und Verklärung, den symfoniska dikt han skrev i tjugoårsåldern, lät precis så som det kändes att lämna jordelivet. Wagner själv blev aldrig nöjd med operan Tannhäuser, men den är likaväl en av världens mest spelade operor. Likaså är Uvertyren till Tannhäuser ett mycket uppskattat konsertstycke. Radiosymfonikerna spelar fyra symfoniska dikter av Strauss under säsongen –missa inte de andra.


Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Herbert Blomstedt är en av vår tids mest berömda och framstående dirigenter. Han debuterade 1954 med Kungliga Filharmonikerna, samma år som han tillträdde som chefsdirigent för Norrköpings Symfoniorkester. Han har därefter haft samma prestigefyllda roll hos Oslo-Filharmonien, Danmarks Radios Symfoniorkester, Staatskapelle Dresden, Sveriges Radios Symfoniorkester, San Francisco Symphony, Nordtyska Radions Symfoniorkester och Gewandhausorchestern, en avundsvärd meritlista som få dirigenter har uppnått.

Bland alla priser och utmärkelser som Blomstedt tilldelats kan nämnas två Grammy Awards, medaljen Litteris et Artibus, hedersdoktorat vid bland annat Göteborgs Universitet och Serafimermedaljen för sina insatser för svenskt musikliv. Han är hedersdirigent vid bland annat Sveriges, Danmarks och Japans radiosymfoniorkestrar, vid Gewandhausorkestern och flera andra av världens mest framstående orkestrar. Han ger fortfarande konserter runt om i världen och hyllas för såväl sin ödmjuka och sakliga framtoning som sin enorma skicklighet, precision och kunskap.

Herbert Blomstedt studerade först vid Kungliga Musikhögskolan och Uppsala universitet, senare vid Juilliard School i New York för bland andra en annan legendarisk dirigent, Leonard Bernstein.

Musiken

Ungefärliga tider

 

I början av oktober 1802 skrev Beethoven det så kallade Heiligenstadt-testamentet, ett djupt pessimistiskt brev till sina bröder om bland annat sina självmordstankar, sin djupa depression men också viljan att fullborda sitt konstnärliga öde. Liksom tidigare, och även senare, tog han sig ur depressionen genom arbete och de följande åren blev en av Beethovens mest produktiva perioder. Han började snart att skissa på en symfoni i Ess-dur, arbetade framför allt på det under sommaren året därpå och till slut uruppfördes symfonin 1805.

En av orsakerna till att Beethovens Symfoni nr 3 i Ess-dur snabbt blev en av hans mest populära var det nya, djärva tonspråket och dess utvidgade omfång, både känslomässigt och spelmässigt. Men även verkets bakgrund har bidragit. Historien om hur Beethoven skall ha slitit av titelbladet med dedikationen till Napoleon har alltid fascinerat. Beethovens elev, Ferdinand Ries, har berättat hur mästaren rev sönder dedikationen i raseri när han fick veta att Napoleon utropat sig till kejsare.

Sann eller inte ger historien i alla fall en bild av Beethovens identitet och revolutionära patos. Napoleon hade förkroppsligat den franska revolutionens ideal men avslöjade sig nu som en simpel, makthungrig uppkomling. Från den utgångspunkten kan vi också närma oss Eroicasymfonin, inte som programmusik utan dess känslomässiga eller till och med idémässiga innehåll. Den andra satsen blir då inte en sorgmarsch över någon konkret person utan över svikna ideal. När partituret trycktes 1820 kallades den ”Heroisk symfoni, komponerad för att högtidlighålla minnet av en stor man”.

De två första symfonierna skrev Beethoven i Haydns och Mozarts anda, men med den tredje införde Beethoven något nytt. Han tar det största utvecklingssprånget i sitt skapande; inte bara upplägget är nytt och djärvt utan hela tonspråket, instrumentationen, till och med temanas utformning och inbördes relationer innebar något nytt. Verket sjuder av energi, en framåtriktad rörelse, inte minst i yttersatserna.

Text: Claes H Cnattingius

Kort om tonsättaren: Ludwig van Beethoven

Född: 17 december 1770, Bonn, Tyskland

Död: 26 mars 1827, Wien, Österrike

Verk i urval: Nio symfonier, fem pianokonserter, Violinkonsert D-dur, Fidelio, Missa Solemnis, 16 stråkkvartetter och välkända pianostycken som Für Elise, Månskenssonaten och Apassionata.

Pionjären: Beethoven var den förste att använda såväl piccolan som trombonen i en symfoniorkester. Han var också den förste att imitera en vaktel, en gök och en näktergal i en och samma romantiska symfoni, nämligen Pastoralsymfonin.

Jämfört med sin ärkekonservative far, hornisten och tonsättaren Franz Strauss, ter sig Richard Strauss som något av en rebell. Visserligen komponerade han i sina ungdomsår traditionella stråkkvartetter, sonater och två symfonier, men efter att som 22-åring våren 1886 ha besökt Italien inleddes en ny period i hans musikaliska liv. Fem veckor tillbringade han i landet och skrev, inspirerad av vistelsen, sitt första orkesterverk av programmusikalisk karaktär: Aus Italien, en berättelse i fyra satser om en yttre och inre resa. Verket mottogs med både applåder och buanden då Strauss själv dirigerade uruppförandet i München 1887.

Programmusik eller tondikt ansågs av samtiden som en lägre form av musikaliskt skapande än den symfoniska tradition som Haydn, Mozart, Beethoven och Brahms stakat ut, men Strauss betraktade den som ”det mest precisa uttrycket för en musikalisk idé, som då själv kan skapa sin form. För varje idé en ny form, vilket är själva förutsättningen för ett musikaliskt verk”.

Tod und Verklärung, den fjärde tondikten Strauss komponerade, är i dag hans mest kända. Det är onekligen häpnadsväckande att föreställa sig hur tonsättaren, vid 25 års ålder, valde att skildra ”dödsögonblicket hos någon som sökt de högsta idealen – en konstnär, helt enkelt”. I fyra satser, var och en med sitt eget uttryck och utan mellanliggande paus, får vi möta en döende man och hans livsresa.

Den långsamma inledningen beskriver hur den sjuke ligger i sängen med tung och orolig andning. Han våndas, men drömmer också angenämt, vilket hörs i ljuva violin- och träblåssolon. I andra satsen annonserar pukan hur hans febriga dödskamp tar vid med ett plötsligt crescendo i trumpet-, trombon- och tubastämmorna och en mörk storm i kontrabasen. Stormen lugnar sig i tredje satsen. Livet passerar revy och vi möter den unge, friske mannen i ett fanfarliknande horntema. I sista satsen, som avslutas med ett stigande arpeggio i harpan mot en skimrande orkesterklang, nås den slutgiltiga förlösningen.

När Strauss hade komponerat stycket bad han sin vän, tonsättaren och poeten Alexander Ritter, att skriva ett förklarande poem, som kunde tryckas på partituret.

Strauss dirigerade själv uruppförandet den 21 juni 1890 i Eisenach. När han sextio år senare, i september 1949, låg på dödsbädden lär han ha sagt till sin svärdotter: ”Det är lustigt, Alice, att dö är precis som jag komponerade det i Tod und Verklärung.”

Anna Hedelius

Richard Wagners opera Tannhäuser är kanske hans mest självbiografiska. Den ger starkt uttryck för Wagners politiska engagemang och frihetslängtan och huvudpersonen, Tannhäuser, är något av ett självporträtt. När Wagner skrev operan var han drygt 30 år och anställd som hovkapellmästare i Dresden. Det gjorde honom inte till någon lydig samhällets tjänare, tvärtom. Han brann för tron på ett nytt samhälle, fritt från alla borgerliga konventioner och kvävande puritansk moral. Han predikade den sinnliga lustens lov och att njuta av livet här och nu, till skillnad från det strängt kristna betonandet av belöning i livet efter detta. Vägen till förändring skulle gå genom den nya konsten – i synnerhet hans egna verk.

Operan utspelar sig vid slottet Wartburg i Thüringen i början av 1200-talet. Tannhäuser är riddare och minnesångare som har flytt från det förkvävande konservativa hovlivet och vältrar sig i lust hos själva Venus. Men han längtar efter något mer, efter en djupare, mer bestående kärlek. Han återvänder till hovet lagom till den sångartävling, där den som på bästa sätt besjunger den rena kärleken ska få gifta sig med Elisabeth. Först ut är Wolfram, Tannhäusers vän och rival om Elisabeth. Wolfram följer lydigt reglerna och sjunger kyskt och vördnadsfullt om den höga, rena kärleken. När det är Tannhäusers tur bryter han mot alla regler och besjunger njutning och lust.

Mitt i detta finns Elisabeth. Hon älskar Tannhäuser och blir lockad av hans sång, samtidigt som han kränker henne som kvinna med sitt fräcka uppträdande. Tävlingen urartar och Tannhäuser blir tvungen att fly. Han beger sig till Rom för att söka nåd hos påven och lämnar Elisabeth i orolig väntan. Efter lång tid återkommer Tannhäuser utan att ha fått påvens välsignelse. Påven har sagt att, lika troligt som att staven i hans hand ska börja blomma, lika troligt är det att Tannhäuser ska kunna bli förlåten för sina synder. Elisabeth dör av sorg. Men – när också Tannhäuser dör sker undret. Det kommer bud från Rom att påvens stav har slagit ut i blom. Tannhäuser är förlåten.

Uvertyren speglar tydligt operans kärnkonflikt, den mellan det höga och rena och det sinnligt njutningsfulla. Temat från Pilgrimskören i tredje akten inleder, stram och högtidlig, och följs av den frustande lustfyllda musiken från orgierna i Venusberget.

Text: Katarina Lindblad

Fredagens konsert beräknas bli ca 2 timmar 30 minuter inklusive paus
Lördagens konsert beräknas bli ca 2 timmar 5 minuter inklusive paus